Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 28 feb. 1939 - Nordström, G. Hilding: Den svensk-norska socialdemokratin och unionsfrågan före 1895
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 G. Hilding Nordström
klairade också, efter ett oorskt refierat, aitt "’vi vil r^ikike hioaniden
haanden og ingen vil krsenke Vinandens selvstaendighed". Efter
återkomsten till Sverge torde Branting omedelbart ha informerat sina
förtrogna om siitiuationen i Norge, ty redan några dagar efteråt ibeslöit
oorra odh mellersta partidistriktets styrelise aitt anordna ett offer^tligt
möte i Stockihoilim i norska, frågan mied Braniting som inliedare. Detta
möte kom emidlertid av okända skäl aldrig till sitånd. Mycket talar för
att man vid närmiare eftertanke icke fann tidpunkten särskilt lämplig.
Vintern 1892 genomgick partiet niämiigen len; kris, isamtidigt mied a(tt
betydande grupper av anbötaire Ibefunno sig i tett ekonomiskt brydsamt
läge. Om Norge hade rätt elfer icke till egna konisuler och fristående
diplomaiti — den siaken föreföill såsom någonting komplett likgilitigt
för de aiibeitarmassor, vilkas tankar och intressien just i dåvarande
situation framför alllt voro upptagna av ibekymimer för existensen,
som ihyste rädsla för att deras organisationsfrihet iskulile kringskäras
odh som bävade för konsekvenserna av arbetarrörelsens hotande
politiska sönderfallande. Det blev på grund härav åter Branting,
vilken så gott som ensam fick ta hand om unions frågan och
göra klart för arbetaropinionen, vad den innebar, betraktad
under socialdemokratisk aspekt. Redan dagen efter
distriktsstyrelsens ovan nämnda sammanträde tog han till orda i
Social-De-mokraten mot vad han med några affektbetonade uttryck betecknade
som Oscar II :s ooh Boström’s "dårhusmässiga politik’’. Man vore,
förimienade Braniting, starrblind inoim det "nationiailisvenska lägret"
och därför ur S’tånd att i uniontsidiskussiiionen acceptera maximen "räitt
skall vara rätt". Det skymtade f. ö. i hans nu utvecklade allmänna
teser om No:rges unionspioiMtiiska ställning drag, vilka liksom
förebådade de principer om follkenis självbesitämmanderätt, som han långt
senare och i en helit annan poisätion skulle komma att mied en sådan
pondus företräda. Undonen skulle tryggas bäst, skrev han, genom "att
lenvar får röra siig ahsoluit fritt på siitt område", odh han motsatte sig
bestämt, att Sverge skulle gentemioit Norge grunda några
över^hög-hetsanspråk genom att "söka rida upp på paragraferna från 1814".
De krafter, som buro’ Uipp det nationella livet, läto sig ej tämjas av
döda foirmler och juridiska spetsfundigiheter. Norges sityrka låge i att
det byggde på "fria folks allmänna rätt och självständighet.^^ Men
Branting vidgade perspektivet. Förvisso under trycket av den akuta,
12 Soc.-D. 25/2 1892.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
