Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 28 feb. 1939 - Nordström, G. Hilding: Den svensk-norska socialdemokratin och unionsfrågan före 1895
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 (r, Hilding Nordströni
en överdriven nationalfåfänga, i all synnerhet då dylika konflikter
måste fördröja erforderliga sociala förbättringar. Låt därför, slutade
Social-Demokraten, unionen "gå all köttets väg ju förr dess hellre
och låt oss samtidigt arbeta på en bättre sammanslutning,
folkunionen, mellan arbetarklassen i alla länder". För svensk arbetaropinion
spelade emellertid unions frågan 1892 icke samma dominerande
politiska roll, som den gjorde i Norge under våren och försommaren
sagda år. Belysande för situationen är, att när Stockholms arbetare
den 12 juni 1892 i flera tusental mötte upp vid Lill Jans, där
partiets sommarkampanj började, uppehöllo sig samtliga talare endast
vid arbetarklassens ekonomiska och inrikespolitiska dagsbekymmer;
icke ett ord yttrades i unionsfrågan. Den stora massan av svenska
arbetare var fortfarande mera upptagen av bekymmer för dagens
ekonomiska trångmål.
Icke heller ägnade partiets tre ledande tidningar frågan någon
särskilt framträdande uppmärksamhet, även om de långt ifrån förhöllo
sig likgiltiga. De voro eniga om att erkänna det berättigade i
norrmännens fordran på egna konsuler och rörelsefrihet inom unionen.
Däremot anlade de olika värderingssynpunkter på unionen som sådan.
Under krisen sommaren 1892 reagerade sålunda Fredrik Sterky i Ny
Tid mot de norska socialdemokraternas rop "bort med unionen" och
förklarade utan omsvep, att "vad Sveriges folk, särskilt Sveriges
arbetare, skulle ha för skäl att vilja ha unionen upplöst, kunna vi rakt inte
inse". När Branting under krisens fortgång på nytt tog till orda, höll
han däremot fast vid sin tidigare proklamerade anti-unionsståndpunkt.
Det skedde i ett anförande, som han höll vid ett socialdemokratiskt
folkmöte i Lill Jans den 12 juli 1892. Han utvecklade härvid ungefär
samma tankegång som i den ovan ref ererade tidningsartikeln, d. v. s.
han anslöt sig helt till de norska socialdemokraternas krav på en
upplösning av unionen i dess bestående form och påvisade
nödvändigheten av att få till stånd en verklig folkunion eller som slutorden
föllo: "Kungsunionen har förfelat sitt ändamål, den söndrar i stället
för att ena. Låt oss bryta med den och istället bana väg för en
kommande f o 1 k u n i o n
Den norske arbetarledaren Ludvig Meyer hade, som redan
framhållits, städse i unionsfrågan hävdat en annan mening än den hans
parti eljest i stort omfattade. Ända från Casinomötet hade han gått
Branting skr. V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
