Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 28 feb. 1939 - Nordström, G. Hilding: Den svensk-norska socialdemokratin och unionsfrågan före 1895
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk-norska socialdem^okratin och unionsfrågan före 1895 97
emot dem, som yrkade på en upplösning av unionen. Skälet härtill var
alltjämt’hans fruktan för den ryska faran, som enligt hans förmenande
gjorde ett samgående med Sverge till ett politiskt axiom. Meyer hyste
också den kätterska uppfattningen, att unionen icke heller kunde längre
anses utgöra något hinder för en sund politisk och social utveckling
i Norge. Sina allmänna synpunkter på unionsfrågan formulerade
Meyer i en rad artiklar i norska Social-Demokraten, där han bestämt
fordrade en lösning av krisen genom förhandling mellan de båda
länderna på grundvalen av eget norskt konsulatväsen samt gemensam
utrikesminister och gemensam diplomati.
Konflikten mellan kungen och den steenska ministären måste
emellertid få en ände. Omsider kom det också i slutet av juli 1892 till ett
slags kompromiss. Kabinettet återkallade sin avskedsansökan men
förbehöll sig att få längre fram på nytt ta upp sanktionsfrågan. I
samband därmed återtog även stortinget sina avbrutna
förhandlingar. I den svenska Social-iDemokraten tolkades utgången som
bevis på att hela den norska krisen hade försumpats. Vänstern hade,
framhöll tidningen, "nödgats falla undan för den sega
förhalnings-taktiken från hovpartiets sida". Den hade dock åtminstone vunnit
den framgången, att den lyckats korsa planerna på en kampregering
i Norge. Bägge ländernas socialdemokrati borde därför hälsa Steens
kvarstannande med tillfredsställelse, ty den borgerliga vänstern i
Norge bleve nu ofrånkomligen tvingad till att taga itu med lösningen
av den allmänna rösträtten. Och även ur en annan synpunkt fann
Branting konflikten värd att ihågkommas: den vore "ett viktigt
utvecklingsskede, när–-historien skrives om hur Norge blev
republik".
I och med att regeringskonflikten provisoriskt avvecklats, ansåg
Meyer, att tiden mognat för det norska arbetarpartiet att revidera
sin ståndpunkt i unionsfrågan. Även av inrikespolitiska skäl fann
han en fredlig lösning av denna fråga nu önskvärd. I motsatt fall,
fruktade han, skulle allt demokratiskt re forma Aete äventyras. För
att förläna större auktoritet åt det norska partiets ståndpunkt ivrade
han för att densamma skulle på lämpligt sätt delgivas och såvitt
möjligt även approberas av naboländernas partivänner. Tillfälle
härtill erbjöd sig vid det skandinaviska arbetarmötet i Malmö i augusti
1892. Meyer framförde här den syn på unions frågan, som ovan
återgivits. Han formade sitt anförande till ett försvar för det
nationella medvetandets betydelse för både den enskilde och folken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
