Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 28 feb. 1939 - Jonsson, Thorsten: Tolv svenska romaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104 T hor st €71 Jonsson
i fråga om osnoibbig sanningskärlek. Författaren till Blåkullafärd
lär vara bara tjugofyra år, och det låter lovande. Han kan redan
berätta och han har sett en hel del. Men så länge han håller sig till
sanningen på det osmyckade sätt som han här har gjort så blir det
nog inga upplagor att tala om. Vi får hoppas att han inte bryr sig
om det.
Det har påståtts att Jan Fridegårds senaste bok Äran och hjältarna
inte ska vara lika bra somi det bästa han skrivit. Det är möjligt; men
när man läser den är det svårt att komma ihåg det, för den är
lättläst och naturligtvis välskriven. Den skildrar hur en stamanställd
har det, och det är jävligt, kort sagt. Råheter, slit och ovett, och så
undervisningen:
–-, — Löjtnanten gav order att en säbel skulle hämtas
som åskådningsmaterial vid en ny lektion.
— På sabeln märkes först fästet och klingan, började
löjtnanten och lät en basse peka ut vad som var fästet och klingan.
Det genomfördes utan misstag.
— På klingan märker vi en ränna utefter hela dess längd,
påpekade löjtnanten vidare. Den heter blodrännan. Vad skall
den vara till... du ?
— Åt bion te’ å rinna i, svarade en basse från västkusten och
hans ögon var som en sill från samlma landsända.
— Rätt. Blodet rinner lättare av klingan då det har en ränna
att följa.
Stolt funderade en stund på detta. Aldrig hade han tänkt på
att han kanske skulle bli tvungen att sticka sabeln i en levande
människa, när han fantiserade om sin framtid.
Stolt är inte så vidare foegåvad, men han är en ömtålig ung man,
och han längtar hem igen. Hur det känns att ha tagit värvning och
varför Stolt längtar hem har Fridegård skildrat övertygande. Man
har sagt att Äran och hjältarna med förkärlek rotar i det ruskiga;
när man var i lumpen hade man ju så trevligt. Kan så vara; men
är det inte tänkbart att Stolt har en sundare syn på dessa ting än
de kritiker som beskyller Fridegård för att rota i snusk ? Stolt
reagerar mot saker och ting; är det något hälsotecken att inte reagera?
Stolt fäster sig så mycket vid dessa ting som han reagerar mot, att
de blir det enda väsentliga i berättelsen; sådant är inte abnormt utan
sund sparsamhet med ord. Att sedan upplösningen med våldtäkten
mot Stolts fästmö och hans deltagande i inbördeskriget i Finland
inte är alltigenom lyckat kan nog vara sant. Det förefaller som om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
