Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 28 feb. 1939 - Jonsson, Thorsten: Tolv svenska romaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106 T hor st en Jonsson
mor och handlar om hur Stellan Petreus blir författare. Den utspelas
i stor utsträckning på Rydbergs bar, och skildringen av denna och
andra stockholmska lokaliteter för tretti år sen är roligt och elegant
gjord. Måttfullhet, balans och skaparsinne präglar berättelsen —
som alltid hos Gustaf Hellström; allt han skriver ger vettig svalka.
Om denna roman inte tillhör hans bästa, beror det på att konflikten
i den inte är allvarlig. Den handlar om hur Stellan Petreus
debuterar på bokmarknaden och hur han sedan ett tag liksom håller på
att förlora fotfästet i tillvaron; men läsaren är aldrig på allvar
bekymrad för hur det ska gå för honom, en så verkligt bra och ärlig
människa som han är.
Sval och behaglig är också Elin Wägners nya roman, en
fortsättning på Genomskådad. Den handlar om en kvinna som lider av ett
erotiskt misslyckande, eller två, rättare sagt. Hon klarar sig ur sina
svårigheter genom att ägna sig åt politiska och sociala intressen.
Skildringen av dem, främst av föiihållanden i Geneve och i
Tyskland under Ruhrockupationen, är mycket intressant. Fabeln i boken
övertygar mindre; läsaren får aldrig någon riktig känsla av hur det
egentligen var med lidandet; m(an hör bara talas om att det
existerade. Det är en jagroman, och författarinnan menar tydligen att en
anständig person hojtar inte om hur svårt hon har det. Det vore
lyckligt om principen kunde genomföras i det dagliga livet, men inom
litteraturen är den inte oreserverat att rekommendera.
Olle Hedbergs nya roman är också en fortsättning på en tidigare.
Den är inte sval utan kylig; författaren förhåller sig kyligt
avvaktande till sina figurer. Det gör han rätt i, för det är inget vidare med
dem. De är myd<cet verklighetstrogna men pratsjuka och tråkiga till
den grad, att boken också har blivit tråkig. Olle Hedberg ’borde inte
skriva sådant, för det behöver han inte.
Rudolf Värnlund är inte lika säker stilist som de senast nämnda
författarna. Han kan låta undslippa sig en sån här romanklyscha: "I
det han smålog skelande mot en gatlykta långt borta lät han åter
handen fara smeksamt över plånboks fickan.’’ Men sådant spelar liten
roll när det gäller en så utmärkt och för övrigt i det stora hela också
välskriven bok som Man bygger ett hus. När Värnlund gav ut
Hedningarna som icke hava lagen, hade man på känn att det skulle
komma något nytt i hans produktion. Här’har vi det: en träffsäker,
dramatisk och svepande snabb skildring av ett stycke modernt samhälle,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
