Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3-4, 1939 - När socialismen bröt sig väg - Svanberg, Victor: Social diktning under arbetarrörelsens genombrottsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Social dikining under arbetarrörelsens genonibrottsår 225
ett par år senare, ur vilka en verklig social indignation talar. I en av
dem märker man tydligt R3^dbergs föredöme, i Smeden, med
fornnordiskt motiv. Dessutom har det ej blivit utan verkan på Fröding,
att han var medarbetare i en liberal tidning med relativt stark
arbetar-vänlighet, Mauritz Hellbergs Karlstadstidningen. När Hjalmar
Bran-ting på en agitationsresa besökte Karlstad, upplät Fröding sin dubblett
åt honom; i det brev, där han nämner det, tillägger han, att han inte
skulle gjort det åt vem som helst. Mästerstyckena inom Frödings
sociala diktning — behandlad i en specialundersökning av Arne
Munthe — äro Den gamla goda tiden och Atlantis. I den förstnämnda
dikten avslöjas de värmländska bruksidyllerna — förhärligade t. ex. i
Geijers Minnen — såsom helveten av hårt arbete, svält,
förvaltarförtryck och "brännvinströst". Atlantis handlar om en ännu äldre form
av klassförtryck, det antika slavsamhället, där
rikmännens kast, en förnäm myriad,
stal millionernas lycka.
åt och drack och var glad,
vann sin förfinings
segrar, och nöden
växte med segrarnas rad.
Slutstroferna avslöja, att diktaren innerst tänker på nutidens
överklassamhälle. Han är förvissad att "slocknandets kommande timme"
väntar vår kultur likaväl som antikens. Det är samma sociala
pessimism som i Snoilskys Poesiens vandring, men ytterligare skärpt av
Frödings känsla att tillhöra en degenererad släkt. Överklassens
självkritik har sällan tagit sig ädlare form än i denna frödingsdikts
vemodigt behärskade rytm.
Hur olika samma tidsläge, samma tankegång kan avspeglas i olika
diktartemperament, erinras man om, när man efter Frödings
Atlantis läser Heidenstams Barrikadsång, i Dikter (1895). I båda dikterna
sias om undergång för en kultur, som utestängt massorna och som
massorna skola störta, men själva undergångsstämningen vändes av
Heidenstam i vild glädje:
Jag svindlar, Fram! Se viftningar från husen!
Ett tak av lågor över staden välv
och stryp i rök, ni trasbanerets tusen
en tid som dör föraktad av sig själv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
