Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3-4, 1939 - När socialismen bröt sig väg - Svanberg, Victor: Social diktning under arbetarrörelsens genombrottsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226 Victor Svanberg
Ännu mer typisk för Heidenstam är den svindlande framtidssynen
i Sånger i kyrktornet, där kyrkklockorna under en kvinnas händer
vända proletärernas hat och de besittandes snålhet i extatisk klass
förbrödring. Ett festklätt tåg drar genom en flaggprydd stad och från
balkongerna kasta de rika kvinnorna ned sina smycken till folket,
klättra själva ned och sluta sig till massorna:
Då brister den hårdaste man i gråt
och lovar att följa de andra åt
i lycka som undergång
som son, som broder, som like.
Dikten kan kallas en vision av den ideala förstamajdemonstrationen.
Naturligtvis har ej Heidenstam på allvar trott på ett så vackert slut
på den sociala striden, men att han också i prosaiska ögonblick tog
ganska lätt på problemet, visar det egendomliga kåseriet "Om pöbelns
avskaffande" i Tankar och teckningar (1899). Man finner här, att
för Heidenstam ännu vid seklets slut allmän rösträtt och bildning åt
alla äro lösenord, som bevarat sin magiska kraft.
Mellan Heidenstams optimism och Frödings pessimism pendla
nitti-talisterna, när de nalkas arbetarfrågan.
En av alla de grella kontraster mellan tanklös brutalitet och
förkommen vekhet, som Per Hallström älskade att gestalta, är
klassmotsättningen. I novellen Ur mörkret i "Vilsna fåglar" (1894)
förstummas ett estetiskt symposion av konstnärer kring en modell från gatan.
De vitt och brett orerande överklassynglingarna kunna blott
nödtorftigt dölja sin skamkänsla, när de stå inför den nöd, som dödar
själen. Böök har med rätta betonat, att Per Hallström med sitt
omutliga sanningskrav och sin etiska stränghet står åttitalet närmast bland
nittitalisterna.
Men t. o. m. den mest estetiske inom den nya gruppen, Levertin,
kan någon enstaka gång ge uttryck för stark social medkänsla.
I sin recension av Geijerstams roman Vilse i livet skriver han i
Svenska Dagbladet den 6 nov. 1897: "en nattens anklagelse, på vilken
man intet gensvar finner, meddelande en känsla av tillvarons fasa,
av förhållandenas ohållbarhet, ett tvivel på hela människans förmåga
som social byggmästare, som skrämmer upp vårt innersta". Boken
"gör en skygg inför sig själv, när man har lyckan att tillhöra beati
possidentes". Den roman av Geijerstam, som framkallat dessa
lever-tinska deklarationer, är själv ett exempel på det intima sambandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
