Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3-4, 1939 - När socialismen bröt sig väg - Lindbom, Tage: Socialdemokratin och den fackliga rörelsen under genombrottsåren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252 Tage Lindbom
ombud i förhandlingar i syfte att förebygga konflikt. Endast i
undantagsfall anslog partiet medel till konfliktunderstöd ur egen kassa.
Betydelsefulla insatser gjorde partiet som medlare i konflikter. Den
mest bekanta var kanske det förmedlingsarbete, som Hjalmar
Bran-ting på partistyrelsens uppdrag utförde under den långa och
förödande tobaksarbetarlockouten år 1896 och som även ledde till en för
arbetarna gynnsam uppgörelse. Partiet var således verksamt på
arbets-konflikternas olika stadier: först i de inledande förhandlingarna för att
förhindra öppen konflikt, sedan genom att organisera
konfliktunderstöd och slutligen som frivilligt förlikningsorgan. På så sätt hade
partiet kommit att utvecklas till ett slags inofficiell landsorganisation
ej blott för de partianslutna fackföreningarna utan för hela den
svenska fackföreningsrörelsen.
I den socialistiska rörelsen på åttiotalet fanns det en benägenhet
att underskatta den fackliga verksamheten. Även om Branting och
många med honom tidigt insågo betydelsen av den fackliga rörelsen,
gjordes å andra sidan oupphörliga uttalanden från socialistiskt håll,
vari den rent fackliga verksamheten, som syftade till förbättringar
i fråga om löner och arbetsvillkor, ansågs vara av ringa eller intet
värde, så länge äganderätten till produktionsmedlen var begränsad till
en viss klass. Under nittiotalet kom den rent fackliga verksamheten
att uppskattas allt mer och mer inom partiet. Detta bestod ju
praktiskt taget bara av fackföreningar, dessa visade sig i sin verksamhet
kunna förbättra arbetarnas ställning inom ramen av det bestående
samhället, och tanken på en nära förestående social revolution
förlorade alltmer sin kraft. Partiet blev alltmer ett reformistiskt parti.
Den förändrade inställningen till fackföreningsrörelsen hade sin
motsvarighet i andra länder och kom även till synes i den teoretiska
socialistiska litteraturen.
Som ett komplement till läran om att arbetarrörelsen måste bli
socialistisk förkunnade socialdemokraterna, att deras parti var det
enda, som företrädde arbetarnas verkliga intressen. Att den svenska
arbetarklassen ännu i stor omfattning ställde sig oförstående för de
socialistiska idéerna berodde på den okunnighet och de fördomar, som
ännu funnos kvar inom stora arbetargrupper. När dessa hinder med
stigande upplysning bortföllo, skulle arbetarklassen helt komma att
omfatta de socialdemokratiska idéerna. Det hela var endast en
tidsfråga.
Enligt socialdemokraterna var arbetarrörelsen enhetlig. Fackför-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
