Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3-4, 1939 - När socialismen bröt sig väg - Lindbom, Tage: Socialdemokratin och den fackliga rörelsen under genombrottsåren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Socialdemokratin och den fackliga rörelsen 253
eningarna och partiet voro icke två självständiga rörelser utan blott
två grenar av en och samma rörelse, den fackliga grenen och den
politiska. Arbetarrörelsen var det ord, som uttryckte en hel
befolkningsklass’ organiserade strävan att höja sig ekonomiskt och
kulturellt. Arbetarrörelsen måste vara en enhet både ideologiskt och
organisatoriskt. Att låta den fackliga grenen utveckla sig oberoende av
den politiska var därför uteslutet.
Så småningom hade man kommit till den uppfattningen, att det
var nödvändigt att skaffa den fackliga rörelsen en egen
huvudorganisation. Det var inte längre möjligt att låta en hastigt växande
rörelse sakna en fast central ledning och partiets krafter räckte inte till
samtidigt som dess verksamhet blev alltmer splittrad genom dess
engagemang i konflikter och andra rent fackliga angelägenheter.
Partikongressen 1897 tog därför steget fullt ut och beslöt att
rekommendera sammankallandet av en facklig landskongress i syfte att bilda
en för hela den svenska fackföreningsrörelsen gemensam
samorganisation. Men problemet var hur förhållandet mellan denna och
partiet skulle ordnas. Det var då, som tanken fördes fram om att i den
blivande landsorganisationens stadgar införa ett moment om
obligatorisk anslutning till partiet. Detta blev också som bekant beslutat på
den konstituerande kongressen, som hölls i augusti 1898.
Det fanns en stark opposition på kongressen mot detta s. k.
tvångs-anslutningsbeslut. Varningar uttalades mot att genom en dylik åtgärd
äventyra den fackliga enheten: många organisationer voro ännu inte
genomsyrade av socialismen och dessa skulle säkert vägra att ansluta
sig till landsorganisationen, om sådana politiska villkor uppställdes.
Flertalet av tvångsanslutningens motståndare voro själva
socialdemokrater men de ansågo dels att politik och facklig verksamhet ej borde
blandas ihop alltför mycket, dels att arbetarna med tiden skulle komma
att omfatta de socialdemokratiska idéerna, varför beslutet var
förhastat och riskabelt för den fackliga enheten. Emellertid samlade
parti-anslutningslinjen majoritet på kongressen och det beslöts, att
anslutningen skulle ske inom två år. Beslutet upphävdes på LO-kongressen
år 1900.
De motiv, som lågo bakom partianslutningsbeslutet, voro flera.
Uppfattningen om parti och facklig rörelse som en odelbar enhet var
mycket utbredd och gjorde sig starkt gällande under kongressdebatterna.
Betecknande voro de ord, med vilka Hjalmar Branting i
Social-Demo-kraten hälsade kongressen den första förhandlingsdagen: "arbetar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
