Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3-4, 1939 - När socialismen bröt sig väg - Lindbom, Tage: Socialdemokratin och den fackliga rörelsen under genombrottsåren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254 Tage Lindbom
rörelsen är en, verkande i facklig riktning och i politisk riktning,
ingendera förkvävande den andra, utan tvärtom båda stödjande
varandra och samarbetande hand i hand för den sociala frigörelsen".
Det befarades i partikretsar, att den svenska arbetarrörelsen, som
till nära hundra procent bestod av fackliga organisationer, skulle
förfalla till en ensidig facklig "femörespolitik". Om banden mellan parti
och facklig rörelse lossades, skulle den senare försumpas i krass
facklig-ekonomisk verksamhet. Socialdemokratiska partiet gav åt rörelsen
den politiska och ideella inriktning, som var nödvändig för
arbetarklassens slutliga frigörelse.
Den situation, den svenska arbetarrörelsen befann sig i strax före
sekelskiftet, krävde en fast sammanhållning av rörelsens olika delar.
Föreningsrättsstriderna tilltogo i antal och omfång, riksomfattande
arbetarsammanslutningar hade bildats eller voro under bildande. Inom
den fackliga rörelsen räknade man med omfattande lönekonflikter
under den närmaste tiden. Att i en sådan situation även ha partiets
stöd saknade ej betydelse. Viktigare var ur partiets synpunkt, att det
hade fackföreningsrörelsen bakom sig i rösträttskampen.
Socialdemokraternas linje, att genom allmän strejk som utomparlamentariskt
påtryckningsmedel erövra rösträtten, hade framkallat brytning med de
liberala rösträttsvännerna på 1896 års folkriksdag. Den uppfattningen
hade därigenom blivit rådande, att arbetarklassen i fortsättningen fick
taga rösträttskampen i egna händer. En skilsmässa mellan
arbetarrörelsens två grenar kunde leda till att socialdemokratin ej hade en
enig fackföreningsrörelse bakom sig, när det gällde att i det
avgörande ögonblicket slå till med den politiska storstrejken. Det har
också påvisats i det föregående, hur socialdemokratins fackliga
propaganda- och organisationsarbete i hög grad inriktades på att vinna
inflytande bland arbetarna inom industrier, som voro av stor betydelse
vid en eventuell generalstrejk.
Då socialdemokratiska partiet under tio års tid tjänstgjort som en
inofficiell landsorganisation, hade givetvis många fackföreningar
anslutit sig till detsamma mindre av politisk övertygelse än tack vare
de förmåner, de i fackligt avseende kommo i åtnjutande av. Då det
under våren och sommaren 1898 blev tydligt, att den blivande
landsorganisationen skulle komma att taga formen av en självständig
organisation, befarades det, att dessa organisationer i och med inträdet
i landsorganisationen skulle lämna partiet. En sådan åderlåtning
måste partiet till varje pris för^hindra. Om Landsorganisationen fått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
