Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordström, G. Hilding: Den svensk-norska socialdemokratin och unionsfrågan före 1895
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk-norska socialdemokratin och unionsfrågan före 1893 339
han i ett senare inlägg, komme att i Svei^ge fifas ’’såsom en dubbel
triumf över både norsk och svensk demokrati", en anknytning
sålunda till samma tankegång, som Branting redan tidigare framställt.
Under unionsdebatten i riksdagen visade det sig, att kamrarna så
gott som enigt slöto upp kring den ovan refererade ståndpunkt,
statsutskottet intagit.^"^ Under överläggningarna hade talarna ålagt
sig återhållsamhet, och meningen var, att ingen skulle låta förleda
sig till att direkt peka på krig såsom ultima ratio. Det väckte därför,
enligt vad biskop Billing berättat, missnöje hos många, då Gunnar
Wennerberg icke förmådde styra sina känslor utan lät undslippa sig
ett uttalande om att efter ordens tid kunde komma handlingens med
krav på Sverges söner att veta sin plikt, ett uttalande, som
föranledde Branting till den repliken i Social-Demokraten, att ’’den
plikten är i så fall, att icke lyda första kammaren och att aldrig låta
sig missbrukas till brottsliga företag mot vare sig Norges eller
Sverges frihet". Av andra kammarens mera inflytelserika ledamöter var
det, förutom Vahlin i Falun, -egentligen endast S. A. Hedin, som
gick emot utskottsutlåtandet, en digression, vilken säkerligen bidrog
till att han sedan föll igenom vid riksdagsvalen samma höst. (Vid
voteringen fick Hedin med sig endast 37 likatänkande). Konungen
kunde sålunda trygga sig till ett fast stöd inom den svenska
folkrepresentationen, när han nu skred till fortsatta förhandlingar m^ed den
norska vänsterregeringen.
Hur man i grund och botten tänkte i dessa ting ute bland folkets
djupa led är omöjligt att fastställa. När unionsfrågan i någon
enstaka fackförening eller socialdemokratisk klubb fördes på tal, torde
man i likhet med kalmararbetarna på våren 1893 och i
folkriksdagens anda ha nöjt sig med ett uttalande för endräkt mellan svenska
och norska demokrater såsom förutsättning för en hållbar lösning
av problemet.^^
Då den steenska regeringen icke kunde förmå kung Oscar att träifa
ett avgörande i fråga om sanktionen av stortingets 10 juni-^beslut,
avgick ministären den 24 april 1893, och den 2 nästkommande maj
27 Billing omtalar, att iförsta kammaren före den officiella behandlingen av
utskottets utlåtande samlats till ett förberedande möte, under vilket Wieselgren
höll ftvå synnerligen häftiga, studentvältaliga anföranden, som kulminerade med
detta pTsetierea censeo: ingen upplösning av unionen »under några villlkor. Hellre
då krig. G. Billing. Anteckningar från riksdagar och kyrkomöten 1893—1906.
28 Roh. Andersson, En ifackförenings historia 1890—1930. "Metalls" avd. nr
30 i Kalmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
