Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordström, G. Hilding: Den svensk-norska socialdemokratin och unionsfrågan före 1895
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342 G. Hilding Nordström
starkare stöd, än vad fallet varit toed den första församlingen.
Endast under e n förutsättning trodde Sterky i Ny Tid på möjligheten
av framgång för en kallelse till unionspolitisk folkriksdag: "om
vederbörande beslöte kring (mot Norge, då vore det möjligt få ett
folkstämningens utslag mot dylikt". Tanken återkom icke (heller mera.
Svenska aAetare och småfolk i gemen hade förvisso icke heller ett
så brinnande intresse för de ur deras synpunkter tämligen
akademiska frågorna om konsulatväsen och utrikes styrel se, att det skulle
ha lönat sig att för den sakens skull kalla samman en ny
folkriksdag. Allra minst mot slutet av 1893, då det socialdemokratiska
partiets uppmärksamhet började att absorberas av diskussionerna kring
spörsmålet om inkallande av en ny partikongress för att vid en sådan
gå en del för arbetarklassen långt mer vitala problem in på livet.
De svenska och norska nationalisternas utgjutelser under det
upprörda året 1893 synas emellertid i stort sett ha lämnat större
delen av arbetarna på båda sidorna om Kölen tämligen oberörda, även
i vad det gällde appellerna till äran och prestigen. iDe stodö ju också
i stort sett på samma unionspolitiska linje och sågo bägge under
rådande förhållanden såsom en av sina främsta uppgifter att
förhindra, att den nationella ambitionen i resp. länder jäste över och
sökte sig utlösning i aggressiva handlingar. Ludvig Meyer bjöd till
att i ett par tidningsartiklar i Arbetet och Social-Demokraten under
första kvartalet 1894 ännu en gång klargöra sin egen grundsyn och
vad han även ansåg utgöra gemensamhetsdraget i alla norska
socialdemokraters uppfattning i unions frågan. Unionstvisterna, slog han
här ånyo fast, gällde mindre realiteter än prestigesaker, och de borde
fördenskull så fort som möjligt bringas ur världen för att jämna
vägen för de sociala reformer, arbetarna väntade på.
I den uppfattningen möttes också båda ländernas arbetarpartier.
Det vittnade emellertid öm svensk socialdemokratis fortfarande svala
intresse för unionsfrågan, latt denna icke med ett ord berördes under
förhandlingarna vid partiets tredje allmänna kongress våren 1894. I
ett avseende synes dock den allmänna nervositet, som
unionskonflikten framkallat ha haft en följdverkan: närvaron för första gången
i det svenska arbetarpartiets historia av representanter för det norska
broderpartiet på en svensk partikongress, nämligen den i Göteborg
våren 1894. För Branting tedde sig detta rent av som underpanten
på framtida skandinavisk folkförsoning. Eller som han uttryckte sig
i följande kraftmättade ordalag:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
