Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordström, G. Hilding: Den svensk-norska socialdemokratin och unionsfrågan före 1895
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk-norska socialdemokratin och unionsfrågan före 1893 341
som "den raadne Tand". Uttrycket stod att läsa i norska
Social-De-mokraten och i en tillfällighetspublikation Republiken, vilken senare
på grund härav blev beslagtagen. Dessutom renderade artikeln sin
författare 30 kronors böter, för att han "vist forakt for
konge-d0mmet".
Huru djupt unionstvistema grepo in i svensk politik odh där
bi-drogo till att sikärpa partimotsättningarna visade sig vid höstvalen
1893. Ett verkligt norskhat glödde inom vissa högerkretsar. Särskilt
några av det nya lantmannapartiets män förde ofta under sammarens
valkampanj talet om krig mot Norge på tungan.^^ Storsvenskarnas
bittra stämning mot Norge å ena sidan och den bland åtskilligt
vänsterfolk i Sverge hysta meningen å den andra, att konungen förde
"kamppolitik mot stortinget", väckte hos en del svenska
socialdemokrater tanken på att föreslå inkallande av en urtima folkriksdag.
Särskilt S. A. Hedins nederlag vid valet i Stockholm och den
norskfientliga pressens försök att uttolka denna ostridiga triumf för
konservatismens synpunkter på unionsfrågan såsom ett rättvist straff
för hans osvenska hållning, gåvo ökad näring åt de
socialdemokratiska folkriksdagsplanerna. Men man förstod dock, att situationen
var ömtålig. Ny Tid framhöll sålunda eftertryckligen, att frågan om
en folkurtima för den norska krisens skull måste behandlas med
största försiktighet, eftersom en folkriksdag, vilken gåve sig ut för
att vilja tala å hela folkets vägnar, måste bakom sig ha ett betydligt
31 Louis De Geer skrev till Sibbe-rn den 19/8 1893, att konservatismens ooh
protektionismens målsmän i landet numera öppet predika krig som ultima ratio.
Han erinrade om att extremisternas agitatorer nog räknade med att få röster
vid riksdagsmannavalen till följd av att sinnena uppretats. "De svenska
radikalerna utmålas såsom i hemlighet förbundna med de norska och blott
åsyftande att få båda länderna till republiken (Louis De Ge ers brevsamling). I
ett senare brev (av den 11/10 1893 skrev han, att "olyckligtvis ha de
konservativa tagit norskhatet med i sitt program och däruti funnit sitt kanske
starkaste vapen".
Carl Snoilsky framhöll den 30/12 1893 i ett brev till Magnus Lagerberg
sina bekymmer för hur det skulle gå även med de privata besparingarna, "om
de galna norrmännen skola tvinga oss att ta vapen i hand för att hindra
uppkomsten av en fientlig stat i vår rygg". Han talade vidare om de antisvenska
planer, som i vårt land främjades av sådana "medhållare" här i landet, som
A. Hedin, Isldor Kjellberg och konserter. (Carl Snoilsky och hans vänner I).
Att man även inom norska kulturkretsar befarade, att utvecklingen i Sverge
höll på att styra hän mot en katastrof, ha nyligen publicerade brev från
denna tid bekräftat. Så skrev t. ex. Björnson följande den 24/12 1893: "D^r er
almindelig staemning i borgerskabet for å gå mot Norge; den hojere sodetet
er enstsemmdg for at i tilfselde av riksret, skal kongen nsegte å lyde den —
og rykke in. Hvad der truedes med i 1882—84, skal denne gang bli älvor,"
Ur Bjornsons og Chr. Collins hrevvekslvng 1889—1909,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
