Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beyer, Nils: Teatern i skuggan av det nya kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teatern i sktiggan av det nya kriget 347
och prestera ett gott spel. Det behövs bara att den gör bägge delarna
på en gång.
Teatern skall spegla tiden — och i bästa fall gripa in i den. De
moderna diktarna äro radikala. Till och med en naiv fascistsympatisör
som den geniale dramatikern Kaj Munk i Danmark kan inte låta bli
att utmana reaktionen. Det visar han i sitt storartade skådespel mot
den tyska antisemitismen, Han sitter vid smältdegeln, som efter sin
turné i landsorten på nytt blev en publikframgång i Stockholm. Och
när Nya teatern spelade hans drama om Mussolini, Segraren, gav
föreställningen upphov till en protest från italienska legationen i
Stockholm — en protest, som visserligen i och för sig var omåttligt
enfaldig (trots att den i grunden riktade sig mot Mussolinis egen
politik) men likväl röjde hur oförenlig fascismen är med den fria
dikten.
Stycket hör annars inte till Munks starkaste skådespel. Framför
allt är det dumdristigt i sitt försök att framställa diktatorn som en
human pacifist — tvingad till sitt abessinska krig av kapitalet och
kyrkan. Det är också ytterst ojämnt i utförandet. Författaren
balanserar mellan det sublima och det löjliga, mellan scener av dramatisk
intensitet och scener av en nästan pinsam primitivitet i tanke och
handling. Men det dr ett teaterstycke — och dess mening är klar. Det
vill visa vad det kostar att vara envåldshärskare. Diktatorn blir
övergiven av sin hustru, den ene av hans båda vuxna söner tar livet av
sig av fruktan för kriget, den andre kommer hem som ett stympat
vrak. Segern kostar honom till slut hans förstånd, han gripes av
kejsarvansinne — och i detta tillstånd blir han dräpt av sin fromma
hustru. Ty hon älskar honom trots allt, och våldet kan endast besegras
av kärleken––(En kärlek väpnad med dolk!)
Lätt är den inte, men tacksam för en fantasirik skådespelare, denna
roll av en modern diktator, hos vilken makten slutligen förtär sig
själv. Teatern hade engagerat Nils Ekstam för uppgiften. Han klarade
den så hedersamt som hans personliga förutsättningar medgåvo: med
auktoritet och klokhet och en ironisk glimt i ögat, då han lyssnade,
som röjde ledaren och människokännaren. Men den mullrande
basrösten kunde inte dölja, att han helt enkelt saknade format för rollen
— ett format som är förbehållet några få stora skådespelare. De andra
rollerna äro biroller som existera i sin relation till diktatorn. Man
minnes Olle Florins soldat, Karl-Magnus Thulstrups engelske ambas-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
