Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beyer, Nils: Teatern i skuggan av det nya kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348 Nils Beyer
sadör i en liten ironisk och underfundig scen, Ivar Wahlgrens
undanskuffade kung med sin slappa och slocknade uppsyn. Eva Lagerström
gjorde vad hon kunde för att tolka "det godas idé", förkroppsligat i
diktatorns hustru, en modern variation av Herodes’ Mariamne. Den
lilla experimentteatern vann en hel del ära med denna ambitiösa men
ofullkomliga föreställning. Den ryckte upp bland de teatrar, som
verkligen våga spela aktuell dramatik, präglad av den förbannelsens
tid vi leva i, och som tvingar varje människa att ta ställning för eller
emot kulturen, för eller emot barbariet.
Kriget har blivit det allt överskuggande problemet i EiUropa — och
även i Amerika, därifrån Dramatiska teatern hämtade sin första pjäs
för säsongen, Idiofs Delight — på svenska omdöpt till Mitt i
Europa — av Robert E. Sherwood.
Sherwood är efter Maxwell Anderson det ledande namnet i den
unga amerikanska dramatiken. Sitt mest betydande verk skrev han
1935, The petrified Forest, där han i en minnesvärd sentens
formulerade sin bittra syn på världssituationen: "Naturen håller på att ta
jorden ifrån människorna och ge den åter till aporna." En
motsvarande pessimism sätter sin prägel på Mitt i Europa, ett skådespel,
som är så aktuellt, att det för oss in i framtiden — och låter oss
uppleva det nya europeiska kriget. Originalets titel anger en patience,
som också på svenska heter "Idioten", eftersom den aldrig går ut i
sin stupida meningslöshet. Det är den som Vår Herre satt sig att
lägga på gamla dar! På detta sätt symboliserar Sherwood det som nu
händer i Europa.
Den laddade situationen han för oss in i, utspelar sig på ett italienskt
vintersporthotell, där ett blandat, kosmopolitiskt sällskap blir stoppat
av gränsbevakningen. Medan man fördriver tiden med prat och
kaba-retupptåg, slår meddelandet ned som en bomb, att kriget är ett faktum,
att Paris lagts i ruiner av italienska flygmaskiner––och när till sist
alla gett sig i väg utom det rysk-amerikanska paret — den raffinerade
äventyrerskan och den gemytlige kabaretartisten — som en gång mötts
på ett hotell i Omaha och nu åter funnit och fått varandra, komma de
franska flygarna och bombardera hotellet. Här hade Rune Carlsten
i sin som vanligt litet tungfotade regi satt in en veritabel knalleffekt,
låtit väggen rämna som förlåten i templet och det ensamma
människoparet möta sitt öde under en desperat, vild, makaber psalmsång.
Märta Ekström var ryskan, spelad med en leende oberördhet, bakom
vilken denna kvinna döljer sin ångest och sin patologiska förljugenhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
