Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beyer, Nils: Teatern i skuggan av det nya kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350 Nils Beyer
arrangemanget, i själva scenbilden, som han tillsammans med
Sven-Erik Skawonius kan bygga upp till ett sannskyldigt konstverk. Här
var det jagande skyar över en ödsligt svart himmel, med vinande blåst
och åskväder — och i frestelsesoenen hade han diktat till visionära
kvinnogestalter och symboliska tecken projicerade på rundhorisonten.
Men framför allt hade han utnyttjat kören, som nära nog spelade
huvudrollen, grupperande sig över scenen som böljor av ett folkhav
i storm och ropande ut sina sånger i en smärtfylld extas.
Anders de Wahl spelade ärkebiskop Thomas Becket, och han
tolkade vackert och värdigt och ställvis monumentalt sin egen gripenhet
inför det på en gång gudomligt predestinerade och självpåtagna
martyrskapet. Trött och tvehågsen trädde han in på scenen, härjad
av strider och irrfärder, med tillkämpad ödmjukhet mötte han till
sist de blottade vapnen i sin andliga utvecklings fullbordan.
Föregången av en livlig pressdebatt om nationalscenens
försummelser i fråga om den inhemska dramatiken, kom säsongens enda
moderna svenska skådespel, Vilhelm Mobergs Kyskhet. Även i
detta får åskådaren en glimt av "det kommande kriget", som med sina
bombplan tillintetgör ett hem för levnadströtta — en besynnerlig
institution, som för Moberg tyckes framstå som den yttersta
konsekvensen av den depraverade storstadskulturen. Och när staden är
förvandlad till ruiner, blommar kärleken och lyckan upp vid en
renande "älvakälla", där styckets huvudperson, den bleke skalden,
äntligen känner sitt hjärta vibrera inför en dotter av den sunda,
oberörda naturen. Tror sig Moberg med denna individualistiska happy
end i gammal rousseauansk stil kunna lösa ett kulturproblem ?
Pjäsen är minst av allt något helgjutet eller ens riktigt genomtänkt
skådespel. Den har briljanta scener såsom prologen med den helige
Antonius i öknen, flirten på badstranden i första akten och den
misslyckade förförelsen i andra aktens målarateljé — och i viss mån också
sista akten, som likväl förstördes av ett ohyggligt sterilt landskap.
Men när skaldens kyskhet, som är betingad av att han ännu inte
träffat "den rätta" och äcklas av bohem jargongen i det dansanta
sällskap, där han hamnat (en jargong som tolkades med verklig brio
av Karin Carlson-Kavli) skall anses som en parallell till den helige
Antonii anfäktelser, måste man till sin ledsnad konstatera, att Moberg
inte riktigt fattat sitt eget ämne. Hans absurda satir över psykoanalysen
svävar samtidigt så ut i det blå, att den inte ens bör kunna ha glatt
den ilsknaste hatare av modem psykoterapi. Kyskhet är helt enkelt en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
