Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beyer, Nils: Teatern i skuggan av det nya kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teatern i sktiggan av det nya kriget 351
konfys pjäs — men skriven av en dramatiker med alldeles avgjord
scenisk gestaltningsförmåga. Olof Widgren gjorde också den skäligen
abstrakta huvudrollen med en levande karakteristik — och gav ett
vackert uttryck åt det sanningsbehov, som plågar denne
renlevnadsman och pressar honom framåt genom alla möjliga eller omöjliga
situationer, författaren givit honom.
Vi ha här i landet för närvarande ingen dramatiker av verklig
storhet. Däri ligger givetvis inget skäl för teatrarna att försumma den
svenska dramatiken. Att bli spelad är en mäktig drivkraft för en
skådespelsförfattare — och omvänt måste en uppenbar likgiltighet
från teatrarnas sida verka deprimerande på de dramatiska diktarna.
Här bör och kan en befruktande växelverkan äga rum.
En sådan växelverkan synes på ett helt (annat sätt än hos oss existera
i Danmark och Norge. När vi sätta upp vårt humanistiska orakel,
Pär Lagerkvist, vilkens sista .skådespel — efter Bödeln — visa en så
beklämmande tendens att försvagas och förvirras, har Danmark två så
verkligt betydande dramatiker som Kaj Munk och Kjeld Abell — och
Norge har Helge Krog och Nordahl Grieg. Framför allt har den
sistnämnde ryckt fram som den främste och djärvaste av dem alla. Han
gjorde det redan med Vår ära och vår makt, som spelades för två år
sedan i en enastående iscensättning av Alf Sjöberg — och med sitt
stora revolutionsdrama. Nederlaget, som på Dramatiska teatern
blev denna säsongs absolut dominerande teaterhändelse i
Stockholm. Trots sina stora konstnärliga förtjänster ’bojkottades emellertid
föreställningen av den borgerliga publiken, vars språkrör i Svenska
Dagbladet efter premiären skrev följande nätta harang: "Om Nordahl
Grieg verkligen nått syftet med sin pjäs, borde ju Dramatens
frack-och smokingklädda publik med kunglighet och hov i spetsen, ha hälsat
den med visslingar och ruttna ägg." Sten Selander har i nattens
brådska inte haft tid att väga sina uttryck. Men även den kommitté
med företrädare för olika folkrörelser, som satts till att övervaka
folkföreställningarna på Dramaten, lät sig nöjas med endast tre sådana
föreställningar av Nederlaget. Man får onekligen ett intryck av att
kommittén är djupt inslumrad.
Nederlaget är en pjäs om Pariskommunen, vars korta, blodiga,
oförgätliga historia gestaltas i en storartad dramatisk rundmålning.
Man får en på en gång målerisk och gripande bild av nöden i det
belägrade Paris, där arbetarna tvingas att pantsätta sina verktyg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
