Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beyer, Nils: Teatern i skuggan av det nya kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teatern i sktiggan av det nya kriget
353
pjäs — och det är som sådan den skall ses odi bedömas. Men samtidigt
fick den vid uppförandet i Stockholm sitt aktuella perspektiv genom
det spanska folkets nederlag i kampen mot sina förtryckare och deras
fascistiska bundsförvanter. Arkebuseringsscenen i sista akten vid
kyrkogårdsmuren gick genom märg och ben på varje åskådare, som
över huvud låtit sig gripas av styckets radikala patos. Men det finnes
dock något mera i detta bittra slut. Leendet inför gevärsmynningarna,
"vår oförsonliga tro på framtiden", naturens eviga förnyelsekraft,
som bryter fram mellan gravarna och kommer det att blomma ur de
dödas mull. Här är Nordahl Grieg inte blott en dramatiker av sällsynt
resning, utan även en diktare av guds nåde, som det för en teater
alltid borde vara en ära att spela.
Bland moderna psykologiska problemdramer är det cn ny, fransk
pjäs, som tillvunnit sig det största intresset, Frenesi av
fransmannen Charles de Peyret-Chappuis. Skådespelet rör isig om den
åldrande ungmöns tragik i en fransk småstadshåla, fylld av grämelse
och gammalt inpyrt hat. På nationalscenen fick det sin egentliga
raison d’étre genom Tora Tejes fascinerande spel i huvudrollen.
Mästerligt tolkade hon den intelligenta cynismen, det häftiga
uppblossandet i en sista illusion om kärleken och den slutliga resignationen.
Ett intressant experiment och ett stycke utmärkt människoskildring
var också engelsmannen John B. Priestley’s tragikomedi. Tiden
och vi, som Dramaten först skickade ut på en riksteatertumé för
att sedan frampå vårkanten ta upp även på moderscenen. Inspirerad
av filosofen Dunne, som lär ett slags tidens relativitet, har han kastat
om den naturliga kronologin i de tre akterna. Händelserna utspela sig
i en engelsk småstads familj med en glad änka och ett flertal vuxna
döttrar och söner, alla med undantag av en son — som läst Dunne
och redan vid unga år nått resignationens stadium — fyllda av glättigt
födelsedagshumör. Första akten utspelar sig ungefär vid världskrigets
slut, den andra ett tjugutal år längre fram, då familjen ruinerats, alla
barnen fått sina ungdomsdrömmar krossade utom den filosofiske
sonen och en flicka som är död — och kriget åter står utanför dörren.
Men den sista akten för oss tillbaka till utgångsläget.
Födelsedagsfesten fortsätter i uppsluppna former, men de olika personerna äro nu
på ett makabert sätt belysta av vår vetskap om deras kommande öden.
Är detta inte djupsinnigt, är det i alla fall ett effektfullt teatertrick.
Skådespelarna fingo genom språnget i tiden nära nog spela två
roller var. Hjördis Petterson, som var modern, fick först lägga tjugu
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
