Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beyer, Nils: Teatern i skuggan av det nya kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354 Nils Beyer
år till sin egen ålder och isedan ytterligare tjugu i mellersta aktens
framtidsvision. Det sätt varpå hon lyckades genomföra denna dubbla
förgumningsprocedur var ganska beundransvärt. En fruktansvärd
uppkomling, som biter sig fast i familjen och staden, spelades av Lars
Hanson med kuslig skärpa — och Inga Tidblad, Sture Lagerwall,
Frank Sundström, Gunn Wållgren och Mona Mårtenson m. fl. utfyllde
ensemblen, som fint stämts samman av gästregissören från Göteborg,
Helge Wahlgren.
Den klassiska repertoaren har varit företrädd av Bj0rnstjerne
Bj0rnsons gamla politiska pjäs Paul Lange och Tora
Parsberg, i vilken Anders de Wahl firade sin sjuttioårsdag — med
Pauline Brunius som charmant moitié.
Strindberg har spelats på Blancheteatern, som efter sin makalösa
(och i viss mån ofattbara) succés med Min hustru d:r Carson tog
upp två enaktare från slutet av 80- och början av 90-talet, den ena
— Fordringsägare — en repris från föregående år, den andra
— Leka med elden — en nyinstudering med Georg Rydeberg,
Mimi Pollak och Holger Löwenadler som bärande trio. Det var en
alltigenom utmärkt föreställning. Man får hoppas, att direktör Roeck
Hansen trots att publiken denna gång uteblev — och därmed bedrog
sig själv — inte skall släppa taget om den hedersamma tradition han
inlett, att åtminstone en gång om året framföra ett
strindbergsprogram.
Större publikframgång men mindre konstnärlig lycka hade teatern
med ett kostym stycke från förra seklet, Madame Bovary,
dramatiserad av den franske teatermannen Gaston Baty — och
ytterligare "bearbetad" av Staffan Tjerneld. Resultatet hade blivit en
små-stadsidyllisk tablåkonst med många roande kultui^historiska glimtar
och ett i detta sammanhang föga oroande tragiskt slut. Esther Roeck
Hansen var endast glimtvis identisk med den lilla romantiska
landsortsfrun, som trasslar till sitt liv, så att till sist endast arseniken
återstår. Men mera återstod just inte heller av Flaubert.
Mot slutet av säsongen kom norska Nationaltheatret hit med fyra
pjäser — av Holberg, Ibsen, Amalie Skräm och Helge Krog. Det var
fyra utsökta föreställningar i kvinnans och kammarspelets tecken.
Samtidigt spelade Dramaten i Oslo den berömda
shakespeareföreställ-ningen. Som ni behagar i Alf Sjöbergs festliga regi. Det hela blev ett
mycket lyckat uttryck för skandinaviskt samförstånd på teaterns
område.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
