Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 26 juni 1939 - Wizelius, Ingemar: Hjalmar Söderberg, åttitalist och trettitalist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400 Ingemar Wi^elius
heten: framför allt genom hävdandet av att den fria tanken var
högsta instans i alla frågor.
Men Frankrike repade sig så småningom efter nederlaget, och
revanschbegäret började ta form. De författare — Bourget, Barres
— som gick i spetsen för en begynnande krigspropaganda, vände sig
naturligt nog i första hand mot naturalismen. Som litterärt program
hade den vid det laget — slutet av åttitalet — överlevt sig själv,
och det var inte heller de estetiska teorierna som angreps. Utan
oppositionen tog sikte på de centrala idéerna: frihet och förnuft.
De måste utrotas till förmån för andra, militärt mer användbara:
tro och lydnad.
Man gick till attack med ytterst moderna hjälpmedel:
motståndaren skulle till varje pris överröstas. Naturalismen påstods vara en
rent negativ företeelse, som ofelbart ledde till upplösning av religion,
moral och samhällsordning. Den förberedde — kort sagt — anarki.
Den fria tanken hade nu haft sin chans och visat sig endast kunna
riva ner. Frankrike var nära att gå under. Men det kunde trots
allt ännu räddas, om man återvände till gamla värden, på nytt böjde
sig för de beprövade auktoriteterna, kyrka och stat. Man måste
tro: de religiösa sanningarna stod höjda över förnuftets prövning!
Man måste lyda: statens styrka krävde den enskildes förbehållslösa
underkastelse!
Det dröjde inte länge, förrän något inträffade, som lät konflikten
framträda i gräll belysning: dreyfusaffären. Den gav verkligen
besked om läget i Frankrike. Det var inte själva justitieskandalen,
som var så förbluffande, utan det faktum att den orättvisa domen
lidelsefullt försvarades av de nya idealens, trons och lydnadens,
be-kännare. Zolas direkta ingripande i processen — 1898 — visade å
andra sidan, att naturalisterna inte tänkte ge sig utan strid. Det
intellektuella Frankrike var uppenbart kluvet mitt itu, i två
oförsonliga partier.
Hjalmar Söderberg var intensivt engagerad i dreyfusaffären. Här
upplevde han på nytt — fast i större format och med hotfullare
perspektiv — ett förräderi mot åttitalets värden: frihet och förnuft.
I en fulländad historiett, Kyrkofadern Papinianus, har han
koncentrerat sina intryck av processen. Vid ett besök i Paris träffar
han händelsevis en katolsk präst, och de börjar samtala.
Tidningspojkarna skriker ut den sista sensationen, en av Dreyfus’
försvarare har haft en negress till älskarinna. Författaren undrar, vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
