Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 26 juni 1939 - Wizelius, Ingemar: Hjalmar Söderberg, åttitalist och trettitalist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
404 Ingemar Wizelius
litet komprometterande. Världen befinner sig i jämn förändring, och
den som stelnar i sina antipatier förvandlas lätt till en gengångare/’
Hjalmar Söderberg har inte förändrats så jämnt som Fredrik Böök;
därför är det inte heller han, som år 1939 gör ett spöklikt intryck.
Han har hållit fast vid sin ungdoms ideal, och de har visat sig
livs-kraftigare än han kanske många gånger vågat hoppas. Inga angrepp
har dock kommit hans tro på dem att svikta. Hjalmar Söderberg
har alltid varit åttitalist i den mening, han själv lagt in i ordet: en
som "har för god ryggrad att smittas av vilka andliga farsoter som
helst".
Hans häftiga reaktion mot fascismen är alltså ingen fristående
episod, och den beror minst av allt på överrumpling. Fascism är
endast ett nytt namn på hans gamla fiender: maktbegär, brutalitet,
förnuftsfientlighet, lögnaktighet och dumhet.
Den konservativa kritiken har gärna talat om Hjalmar Söderbergs
alltomfattande skepticism. Det är emellertid en felaktig karakteristik.
På tal om dreyfusprocessen har han en gång skrivit: "i det fallet
vet jag vad som är rätt och vad som är orätt". Så har det alltid
varit; mot våld och barbari har han reagerat kraftigt och spontant.
Men i andra fall har han menat, att det kan vara nog så kvistigt
att skilja mellan rätt och orätt. Han har därför ofta diskuterat
moraliska problem, vilket — säreget nog — ansetts vittna om ett
omoraliskt sinnelag. Det vittnar i stället om hans levande rättskänsla.
Han tvivlar nämligen på att alla etiska frågor slutgiltigt avgjorts
och att gällande lag är ett ofelbart facit.
Det är främst sexualmoralen, som fångat hans intresse, och i den
omständigheten kan man nog — som jag tidigare påstått — spåra
ett åttitalsarv. Martin Bircks ungdom sysslar i stor utsträckning
med hithörande tidstypiska spörsmål, som var allvarliga nog som
samhällsproblem, även om de inte tillhörde de allvarligaste. Där finns
bland annat ett oöverträffat porträtt av "dubbelmoralen":
"Han hade märkt, att de flesta aktningsvärda unga män, och de
gamla för resten också, trodde på två sorters kärlek, en ren sort
och en sinnlig sort. Unga flickor av bättre familj skulle älskas med
den rena sorten, men det betydde förlovning och giftermål, och det
hade man sällan råd till. I regeln var det därför bara förmögna
flickor som kunde inspirera en ren kärlek, eljest hörde denna känsla
mera hemma i lyrisk poesi än i verkligheten. Den andra sorten där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
