Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 30 sept. 1939 - Johnsson, Melker: D. H. Lawrence, kriget och samhället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
558 Melker Johnsson
andra princip, den individuella friheten. Denna innebär rätten till
självutveckling men även plikten att respektera andras egenart: "att
ingen skall bestämma för en annan man eller för en annan kvinna".
Lawrence kallar ett samhälle, där detta tillstånd råder, "den nya
demokratin". Hans individualism utesluter diktatur. Hans ställning
är så till vida klar. Men å andra sidan förkastar han i
jämlikhetsdoktrinen en av demokratins dogmer. Saken är den, att hans
demokrati i grund och botten inte alls är en politisk princip. De sociala
tillämpningarna kommer för honom i andra hand. Han trodde på
fullt allvar, att om man ändrade människorna och deras inbördes
relationer, skulle samhällets ekonomiska grundvalar förskjutas av sig
själva. Lawrences demokrati kan ord för ord beskrivas med hans
eget omdöme över Walt Whitman: "Det är tydligt, att Whitmans
demokrati inte bara är ett politiskt system eller ett system för styrelsen
— eller ens ett socialt system. Det är ett försök att fatta ett nytt
livssätt, att etablera nya värden."
Indignationen i Kängurun riktas följaktligen i sista hand inte mot
demokratin utan mot samhället över huvud taget. Tendensen är helt
enkelt samhälls fientlig: individen står över staten.
Kriget hade nämligen gjort Lawrences individualism extrem. Han
hade därefter inte längre någon praktisk förbindelse med samhället,
och vad han skrev för att förändra det, var fientligt mot hela dess
anda. Den förhärskande känslan är hat — hat till en grad, som han
först nu blir medveten om.
Han inser, att han allt sedan kriget omedvetet har varit behärskad
av "vrede och fruktan". Han har nu nått det vulkaniska stadiet och
måste "släppa lös den helvetesvrede som var i honom". Men vad som
gäller om honom gäller om alla andra. De senaste årens utbrott av
hat och förödelse lär oss, att denna slutsats i all sin subjektivitet var
profetisk. Tjugotalets samförståndssträvanden har visat sig
bedrägliga. Trots sin världsfrämmande isolering bedömde Lawrence läget
riktigare än genévepolitikerna, och man häpnar över den demoniska
insikt, som satte honom i stånd att uppfatta stormvarningarna på
djupet, när ytan ännu var lugn och orörd. Han sade redan 1920:
"F^ramtidens problem är en fråga om den starkaste giftgasen". Det är
inte möjligt att mera exakt formulera den stora frågan i europeisk
framstegspolitik för närvarande.
Den vanliga bilden av en evangelisk naturpredikant, som vill lära
människorna att älska — Aldous Huxleys Rampion i Punkt — kon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
