Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 5 nov. 1939 - Thulstrup, Åke: Den trojanska hästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
614 Åke Thulstrup
Det protestantiska nit, som utmärker många av våra svenska
läroboksförfattare, får gälla som förklaring till att det uppväxande släktet
hålls noga underrättat om vad en autodafé vill säga och vilken
skamfläck hela det inkvisitoriska systemet utgör för den kyrka, som satte
det i scen. Men varför skall vår skolungdom inte få veta, att de
spanska autodaféernas flesta offer var judar? Vetskap därom skulle
sätta det uppväxande släktet i stånd att bättre bedöma vissa
företeelser i nutiden.
Att våra läroboksförfattare har ingått någon sorts hemlig
överenskommelse med syfte att tiga ihjäl judeförföljelserna kan näppeligen
bestridas. Frågan blir då, vart denna taktik syftar. Varför framhäver
vissa läroböcker i kyrkohistoria albigenserna, husiterna, de mähriska
bröderna och många andra helt efemära sekters anhängare som ädla
martyrer för sin tro, medan judarnas till kvantiteten mångdubbelt
större martyrium förbigås utan ett enda ord ? Är inte förklaringen
den, att kunskapen om de medeltida judeförföljelserna kastar ett trist
ljus över den dåtida kristenheten som helhet och samtidigt disponerar
till en viss sympati för de olyckliga människor, vilkas absolut enda
brott bestod i att de höll fast vid sina fäders tro?
En viss antisemitisk fördom har utan tvivel ärvts ner direkt till
våra dagar från mörkare åldrar.
Under intrycket av den stigande upplysningen lät Gustaf III ett
begränsat antal judar komma in i landet och där driva vissa
näringsfång. Carl XIV Johan vidgade deras rättigheter, men först 1870 fick
judarna jämte andra "främmande trosbekännare" (ty judarna
behandlades konsekvent uteslutande som anhängare av en viss religion)
rätt att bekläda statstjänst samt tillträde till riksdagen.
Judeemancipationen framstod hos oss liksom i andra länder som en självfallen
konsekvens av tidens från människovärdet utgående politiska idéer.
Demokratiskt kan man väl inte kalla det statsskick, som bestod i Sverge
omkring 1870, men det var liberalt. Den moderna demokratin
framstår som en logisk konsekvens av 1800-talsliberalismen.
Antisemitismen är lika oförenlig med det ena systemet som med det andra.
Bakom 1870 års riksdags beslut att genom grundlagsändring
tillerkänna judarna rätt att bekläda statstjänst samt att inneha
riksdagsmandat, stod mycket starka majoriteter i bägge kamrarna. Man
konstaterar, att den mot grundlagsändringsförslaget fientliga minoriteten
var avsevärt starkare i andra kammaren än i medkammaren. Liss Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
