Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 5 nov. 1939 - Svanberg, Victor: Är diktaren asocial?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ar diktaren asocial? 637
att hans novell angrep det oupplösliga äktenskapet och prisade den
självförsörjande kvinnan, hade ingenting att anmärka mot de
författare, som pläderade för den gammaldags äktenskapsuppfattningen.
Det är ingen tillfällighet, att 1800-talets mest levande prosadiktning
skrivits om äktenskaps- och familjeproblem — från Det går an till
Gifas. Orsaken är uppenbarligen den, att dessa problem voro de enda
i djupaste mening vitala inom överklass och medelklass, som då nästan
uteslutande befolkade författarbanan. Det största sociala problemet,
om man kallade pauperismen, sysselsatte redan för hundra år sedan
den allmänna opinionen, och författarna togo aktningsvärt nog upp
det i romaner och noveller på 1840-talet och sedan ånyo på
1880-talet, men det stannade båda gångerna vid välmenta och tafatta
försök, och måste göra det.
Social problemdiktning utgör nämligen intet undantag från en regel
gällande för all diktning, den regeln, att diktens ämne och syfte måste
vara en personlig angelägenhet för diktaren själv. Först när författare
kommo, som själva upplevt fattigdomen, blev dikten om fattigdomen
stor konst.
Ett par årtionden efter det industrialismen brutit genom i Sverge
och efter det industrins arbetare organiserats och börjat sin politiska
kamp, marscherade proletärförfattarna upp. Det skedde åren strax
före det första världskriget, även om det inte förr än efter kriget blev
klart för alla, att en ny litteratur höll på att skapas. Borgerligheten,
som länge gjort sina små tama försök att skildra fattigdomen, hade
aldrig beräknat, att fattigdomen skulle skildras så fränt, så tröstlöst,
som framför andra Martin Kock gjorde, i ’’Guds vackra värld". Ett
anskri upphävdes om osmaklighet och omoral — det anskri, som är
det säkraste tecknet på att konsten erövrat ett nytt stoff och
anammat en ny strävan. Anskriet tystnade, som det brukar göra, och
Martin Kocks betydelse som pionjär erkändes — lite för sent, som
det brukar ske.
Jämte städernas och industriorternas proletariat fanns ett annat
äldre än det förra och, taget som helhet, mer hjälplöst och
förkommet. Det var statarnas och de övriga lantarbetarnas proletariat.
Denna samhällsklass, vars snabba tillväxt för mer än hundra år sedan
började väcka lagstiftarnas bekymmer, fick sitt från början trista öde
ytterligare försämrat genom industrialismen och har, av skäl som här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
