Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 5 nov. 1939 - Svanberg, Victor: Är diktaren asocial?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
636 Victor Svanberg
I Iliaden spelar kärleken en minimal roll — såvida man inte räknar
förhållandet mellan Akilles och Patroklos som kärlek. Redan i
Odys-séen är kvinnan — Penelope och Nausikaa — något litet mera än en
bytesvara, men det skulle dröja sekler, ja halvtannat årtusende, innan
kvinnan som aktiv varelse på allvar blir diktens medelpunkt — när
medeltidens slottsfru tog mot chevaleresk hyllning av sin mans vasaller.
Men ytterligare århundraden skulle förflyta, innan kvinnan oberoende
av samhällsställning blev "en man för sig". Ännu i den borgerliga
hemlivsidyllen äro de äkta hälfterna så olika som möjligt: han den
starke, som skyddar, hon svag i allt utom i att offra för man och barn.
Det avgörande steget togs, när den självförsörjande kvinnan blev
en alldaglig företeelse. Skillnaden mellan mannens attityd mot
harems-gazellen och mot kamrathustrun är så stor, att föga mer än själva
sexualakten kan räknas som ett allmänmänskligt gemensamt dem
emellan. Kvinnan har inte bara fått en annan själ — om nu själar
existerade i harem — och andra kläder, hon håller också på att få
en annan kropp. Den som tror på det allmänmänskliga
rekommenderas att jämföra den primitiva konstens kvinnotyp med nutidens.
Den förra är ett runt bäcken och två stora bröst. När huvudet börjar
intressera, är det ett fäste åt ett uttryckslöst vackert ansikte och
bärs upp av två smala axlar. Ännu för en generation sedan voro
de raka linjerna, frontens och axlarnas, en olycka för en kvinna på
äktenskapsmarknaden. En mor kunde sörja över att hennes dotter
ej förunnats nåden av champagneaxlar. Nu skrattar en skolklass åt
sådana axlar. Kvinnan av i dag får vara axelbred liksom mannen
—■ hans sällskap inte bara i sängen utan på fältet också.
När för hundra år sedan den självförsörjande och kamratliga
kvinnan första gången uppträdde i litteraturen, ömsom fasade man för
hennes farlighet och skrattade åt hennes onaturlighet. Det svenska
diktverk, där hon uppträdde, Almquists Det går an, stämplades av
estetikerna som tendenskonst, alltså dålig konst. Nu erkänna alla, att
Det går an är god konst, utmärkt konst, alltjämt levande, medan nästan
allt av Almquists tendenslösa konst åldrats och dött. Det som
samtiden fann nytt, konstigt och farligt i den lilla berättelsen, finna vi
naturligt och oemotsägligt.
Så är det alltid. Det är inte tendens i och för sig, som stöter, utan
ny tendens. Gammal tendens stöter inte, de flesta tänka inte på att
den finns, De många av Almquists samtida, som ondgjorde sig över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
