Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1940 - Tingsten, Herbert: Problem i svensk demokrati I. Vår parlamentarism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Problem i svensk demokrati
parti gått avsevärt framåt och därför ansetts böra överta regeringsansvaret.
På grund av nederlag i riksdagen avgingo tre socialdemokratiska regeringar
och en högerregering. Den andra Brantingska regeringen och den
Sandler-ska regeringen föllo på arbetslöshetsfrägan, den första regeringen Hansson
pä folkpensioneringsfrågan; regeringen Lindman tvangs 1930 att avgå pä
sitt förslag om jordbrukshjälp. Den andra ministären Brantings avgång
föranledde en debatt i frågan om de båda kamrarnas inbördes ställning; en
av regeringen godtagen kompromiss hade vunnit andra kammarens bifall
men avslogs av första kammaren. På socialdemokratiskt håll har gjorts
gällande att väsentligen andra kammarens ställningstagande skulle vara
bestämmande för en regerings öde, under det att de borgerliga hävdat, att
principen om de båda kamrarnas likaberättigande skulle omfatta även
utkrävandet av parlamentariskt ansvar. På grund av att de båda kamrarna
i huvudsak haft samma partipolitiska sammansättning har frågan aldrig
blivit en stridsfråga av betydelse.
Vid så gott som varje regeringskris ha försök gjorts att få till stånd en
koalition med majoritet i riksdagen, och den principiella önskvärdheten av
en sådan koalition har erkänts av alla. I början av 1920-talet var det
närmast fråga om ett nytt vänsterblock, senare fördes gång efter annan
förhandlingar för åstadkommande av en borgerlig samling. Orsakerna till att
alla dessa försök misslyckades före tillkomsten av den nuvarande
rege-ringeai kunna här icke diskuteras. I största allmänhet kan det sägas, att
koalitionstanken främst drevs av de stora ytterlighetspartierna, högern och
socialdemokraterna, som voro angelägna om en utfyllnad av sin
regeringsgrundval, under det att de små mellanpartierna i naturlig oro för sin
självständighet ställde sig tveksamma eller avvisande. Det märkliga är att trots
koalitionstankens misslyckande regeringsbildningen genomgående kunde
försiggå utan större friktion. Långvariga och av konkurrens mellan olika
partier kännetecknade kriser ha överhuvud icke förekommit och de regeringar,
som bildats, ha tämligen allmänt ansetts vara de i det föreliggande läget
ur parlamentarisk synpunkt lämpligaste. En oskriven och knappast
medvetet fattad konvention rörande skyldigheten att bilda regering och
regeringens skyldighet att träda tillbaka har givit stadga åt svensk
parlamentarism. I första rummet har denna konvention inneburit, att en regering
bör avgå, då den lidit ett svårt nederlag i riksdagen eller då dess parti gått
tillbaka vid val till andra kammaren, och att vissa förhållanden, utom den
kvantitativa styrkan, ge ett parti en företrädesrätt att bilda regering:
framgång vid ett nyss hållet val, avgörande medverkan vid den avgående
regeringens störtande, en utslagsgivande position i de frågor, som närmast stå på
dagordningen. I de enskilda fallen ha inga svårigheter uppstått. Då, för att 27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
