Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1940 - Tingsten, Herbert: Problem i svensk demokrati I. Vår parlamentarism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herbert Tingsten
Delvis förklara de antydda förhållandena den blandning av förvåning
och irritation, som utmärkte debatten kring minoritetsparlamentarismen.
Detta system betecknades som ett slags oäkta, skev och förvriden
parlamentarism, och det beaktades sällan att minoritetsregeringar voro vanliga i de
flesta europeiska demokratier. Allt mera energiskt restes det principiella
kravet på starka och stabila regeringar och därmed avsågs utan tvivel i
första rummet av en majoritet i representationen stödda regeringar. En
mängd förslag framlades, som direkt eller indirekt siktade till
regeringsmaktens stärkande: om införande av ett allmänt dagordningsinstitut, om
revision av upplösningsrätten, om rätt för statsråden alt uppträda i
riksdagsutskotten, om återinförande av majoritetsval. Att dessa förslag icke gingo
igenom, berodde ej på att deras syfte ogillades utan på att de krävda
reformerna icke troddes skola verka i avsedd riktning och pä att de ur andra
synpunkter ansåges vara av tvivelaktigt värde. Med särskild styrka
kritiserades minoritetsparlamentarismen under de perioder, då de frisinnade
innehade regeringsmakten. Trots sin smala parlamentariska bas voro de
frisinnade regeringarna på grund av sin utslagsgivande mellanställning relativt
stabila och framgångsrika. Både socialdemokraterna och högern kände en
blandning av motvilja och maktlöshet inför dessa regeringar, som man i
princip bekämpade och samtidigt i praktiken turvis lämnade sitt stöd. Endast
vid något enstaka tillfälle — såsom vid behandlingen av det Ekmanska
förslaget till förstakammarreform år 1928 — kunde de stora
flygelpartierna, ehuru från skilda utgångspunkter, gemensamt uppträda mot
regeringen; i regel måste någon av dem med hänsyn till sina programmatiska
fordringar ansluta sig till det väsentliga i regeringsförslagen. Inom
regeringskretsen och det frisinnade partiet framträdde tendenser till ett
principiellt försvar för vad man kallade tyngdpunktsparlamentarismen;
kungs-ådran i svensk politik förklarades ligga inom frisinnad politik och då de
frisinnade regerade komme alltså medelproportionalen av nationens
önskningar bäst till uttryck. Extremt tillämpad skulle denna tanke ha lett
till att de största partierna diskvalificerats för regeringsuppdrag.
Kritiken av minoritetsparlamentarismen och särskilt av den "hoppande"
parlamentarismen kom starkast fram i pressen och i den allmänna debatten
utanför riksdagen; i representationen kunde de stora partierna av naturliga
skäl icke systematiskt angripa en regering, vars kvarstannande de i
realiteten möjliggjorde.
Det bristfälliga i det politiska systemet under den behandlade perioden
låg uppenbarligen till stor del helt enkelt i inkongruens mellan partiernas
kvantitativa styrka och deras politiska maktställning. Vare sig det
frisin-30 nade partiet satt i regeringsställning eller icke hade det en i förhållande till
Tiden 1 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
