Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1940 - Tingsten, Herbert: Problem i svensk demokrati I. Vår parlamentarism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herbert Tingsten
denna riktning ha gjorts även av vetenskapsmän och publicister, som icke
kunna påstås vara benägna för oansvarig och extrem propaganda. Vi
förbigå helt den agitation, som efter utländskt mönster bedrives mot hela den
parlamentarisk-demokratiska regimen och som i lögn och förvanskning ser
grundvalen för sin verksamhet.
Varpå beror denna principiella kritik av majoritetssystemet? Hur är
det möjligt, att partier och personer, som sedan årtionden propagerat för
en stark och stabil regering, nu se en fara just i regeringens styrka och
stabilitet?
Det ligger nära till hands att besvara kritiken med beskyllningen, att den
är rent partipolitiskt motiverad, att den endast är ett medel att öka
oppositionspartiernas valutsikter. Påfallande är att kritiken — liksom tidigare
angreppen mot minoritetsparlamentarismen — är starkare i pressen och i
den utomparlamentariska debatten än i riksdagen. I representationen råder
fortfarande det sakliga samarbetet; de fall av klar motsättning mellan
regerings- och oppositionspartier, som förekommit under de senaste åren, äro
anmärkningsvärt få, och i de flesta viktiga frågor har regeringen vunnit
stöd utanför den egna koalitionen. Regeringsförslagen ha — därpå ha vi
från senaste tiden intressanta exempel — undergått betydande
modifikationer i riksdagen, och vid tillkomsten av dessa ha de s. k. oppositionspartierna
spelat en viktig roll. Naturligtvis ligger tynpunkten nu på ett annat sätt än
förr hos regeringen; de uppgörelser som där träffas, äga större hållfasthet
än minoritetsministärernas förslag. Men supplementära kompromisser
komma fortfarande till stånd i utskott och kamrar. Någon regeringsledning av
riksdagens arbete, jämförlig med den sedan länge i England praktiserade,
har icke etablerats. Vad som föreligger synes helt enkelt vara en ökning
av regeringsmakten, som självfallet är förbunden med majoritetssystemet,
d. v. s. en utveckling, som inom alla partier betecknats som
eftersträvansvärd. Ingen — utanför de rörelser, som söka bana väg för sin egen diktatur
genom att anklaga motståndarna för diktaturtendenser — torde vilja göra
gällande, att koalitionens ministrar, medan de i tal och skrift propagera för
demokratiska idéer, i hemlighet förbereda ett totalitärt system.
Den principiella kritiken framstår alltså från dessa utgångspunkter som
obefogad. Detta utesluter naturligtvis icke, att oppositionspartierna i
enskilda fall kunna haft rätt i sina påståenden om bristande hänsyn till
riksdagen ; att bedöma dylika konkreta tvistefrågor, som framkommit även under
tidigare ministärer, ligger helt utom ramen för denna översikt.
Likväl är den oro, om vilken den berörda kritiken bär vittne, förståelig
och ur helt andra synpunkter berättigad. Växlingen av regeringar,
repre-32 senterande skilda riktningar, har varit utmärkande för det parlamentariska
Tiden 1 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
