Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1940 - Tingsten, Herbert: Problem i svensk demokrati I. Vår parlamentarism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Problem i svensk demokrati
systemet. I England ha under länga tider två stora partier, som arbeta med
kortfristiga och konkreta program, skiftesvis innehaft regeringsmakten. I
Frankrike ha ministärerna byggt på en parlamentarisk bas, vars kärna —
centerpartierna — varit tämligen fast men som i övrigt sträckt sig än ät
höger, än åt vänster. I en rad stater med minoritetsparlamentarism har,
såsom tidigare i Sverge, ett slags rotationssystem tillämpats vid
regeringsbildningen. Av alla demokratiska system erbjuder endast det schweiziska,
som icke är parlamentariskt i mera begränsad mening och som har
speciella förutsättningar i landets federala organisation, bilden av genom
årtionden ur partipolitisk synpunkt sä gott som oförändrade regeringar.
I Sverge synes denna växlingens och förändringens princip satt i fara.
Icke så att den bestående regeringskoalitionen har större fasthet än andra
frän vårt eget och främmande länders historia kända parlamentariska
kombinationer. Men det socialdemokratiska partiet har uppnätt en folklig
förankring, som kan väntas göra dess majoritetsställning stabil, om ej
förändringar, som nu icke kunna förutses, inträda. Valstatistiken visar, som i
annat sammanhang närmare skall beröras, att partiets mandatvinster under
senare år till stor del bero pä att till de s. k. lägre socialklasserna hörande
folkgrupper, som tidigare i relativt ringa utsträckning deltogo i valen, blivit
politiskt aktiviserade under socialdemokratisk ledning. Härtill kommer, att
partiet dels genom att modifiera eller icke aktualisera tidigare fordringar, dels
genom att uppta nya krav, som genom händelsernas utveckling blivit
populära, verkat för en fortgående utvidgning av sitt folkliga underlag. Partiet
har, under bevarande av en viss ideologisk grundval, pä ett smidigt sätt och
utan att låta sig bindas av äldre programmatiska deklarationer stadigt
utbyggt sina aktionsmöjligheter; det har till en viss grad lyckats erhålla ett
slags förhandsställning vid främjande av aktuella och av betydande
folkgrupper understödda syften.
Denna märkliga utveckling, som i den parlamentariska demokratins
historia knappast äger full motsvarighet, måste hos minoritetspartierna —
även om partimotsättningarna äro svaga — inge en känsla av olust och
missnöje; resultatet blir en kritik, som i sina omedelbara yttringar verkar starkt
överdriven men vars förutsättningar icke kunna avvisas som orimliga. Ett
politiskt parti i permanent, om också i fullt demokratiska former utnyttjad
maktställning, är en företeelse utanför parlamentarisk erfarenhet och
parlamentarisk teori. I själva begreppet opposition ligger tanken på en
potentiell maktställning. Utan den eggelse, som hoppet om framgång ger, blir
oppositionen lätt antingen ineffektiv eller oparlamentarisk och
vulgärdema-gogisk. Tanken på att nä regeringsposter och därmed större möjligheter att
visa sin förmåga och verka för sina idéer måste — även om det ofta av 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
