Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1940 - Wizelius, Ingemar: Storstrejken och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ingemar Wizeliiis
Dessbättre — menar Heidenstam — kan man konstatera, att
proletärfilosofien lutar mot sitt fall: "Också partier åldras och förändras och glida
över i andra nybildningar, och tydligt visa alla tecken, att den egentliga
klasskampen vid det här laget passerat sin kulmen. Men därmed förintas
också själva proletärfilosofien som vapen och faller till marken."
Anspelningen på storstrejken är ju här fullt tydlig. I följande centrala passage
talar Heidenstam rent ut:
"I min ungdom tänkte jag mig de yttersta föregångsmännens stigar som
branta fjällvägar, där heliga fanor vajade och där endast de få korade,
folkens yppersta, kunde vandra upp utan att svindla. Där syntes då pä den
tiden i fjärran Tolstojs nästan apostoliska gestalt.
Nu går där en sönderkörd och grå landsväg, där snart ingen renlig man
längre vill sätta sin fot. Och hövdingarna, folklighetens stora, var äro de?
I sina gravar ligga de. Trots all folklig förkunnelse råder det prästnöd, och
de otåligaste ropa efter "de tigande skalderna". Men de komma inte. De
kommo för tjugufem är sedan, men varken i dag eller i morgon komma de.
Och varken tänkarna eller de lärda herrarna komma längre. Vad innebär dä
en sådan förändring? Det varslar att något har hänt, som man får se skarpt
på för att märka.
Det betyder, att vad proletärfilosofien hade att lära oss, det är sluttalat.
Det bästa är sagt; det är bara det enfaldigaste som är kvar, bara efterlåten.
Det visar, att fast kroppen står kvar och ser ut att leva, är själen utblåst. Det
anger, att den andliga och politiska flodvåg, som i proletärfilosofien hade sin
hjärtnerv, har fullföljt sin uppgift i det väsentligaste och nätt fram till en
vändpunkt vid den tröskel, där ett nytt århundrade redan står och väntar."
Strindberg hade genom sitt hänsynslösa och barockt överdrivna angrepp
mot nittitalisterna gett dem en utomordentlig chans att dokumentera sig som
ädelmodiga och ridderliga män; det hade varit den enklaste sak i världen
för dem att vinna en överväldigande moralisk seger. Men tillfället
begagnades inte. I stället försökte de överträffa Strindberg i fråga om saftiga
smä-delser och orimliga resonemang; de lyckades också. Strindberg var farlig
att ha till fiende: han fick motståndarna att blotta sig på ett sätt, som de
sedan bittert måste ha ångrat.
Stridens viktigaste resultat var dock inte anhopningen av personligt ovett
utan det faktum, att nittitalisterna öppet framrädde som arbetarrörelsens
motståndare. Kanhända trodde de — i likhet med Heidenstam — att dess tid
var förbi, och att storstrejkens utgång gett den nådestöten.
48 Men det var deras egen tid, som var förbi.
Tiden 1 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
