Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1940 - Wizelius, Ingemar: Storstrejken och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Storstrejken och litteraturen
En ledare i Dagens Nyheter — den 3. 8 1910 —• gav uttryck åt
misstanken, att nittitalisterna sökt göra larmet kring Strindberg sä öronbedövande
som möjligt för att därigenom avleda allmänhetens uppmärksamhet frän en
farligare opponent. De hade nämligen en annan motständare — svårare att
besegra än Strindberg — och det var den nya författargenerationen. "Därav
kommer det sig att det bland Schweizergardet vid 90-talets skaldehov
försports en påfallande iver att få utkämpa den dust, som man vet vara
oundviklig, just nu och på den plattform Strindberg ställt i ordning."
Inga försiktighetsmått hjälpte emellertid stort. Som jag redan framhållit,
markerar just år 1910 en ny författargenerations definitiva genombrott. Dit
hörde diktare som Hjalmar Bergman, Gustav Hedenvind-Eriksson, Gustaf
Hellström, Martin Koch, Sven Lidman, Ludvig Nordström, Sigfrid Siwertz
och Elin Wägner. Dessa författare är varandra mycket olika, men de har
gjort en gemensam insats; de har skapat vår moderna samhällsskildrande
roman. Formellt för de alltså åttitalets uppslag vidare; idémässigt står de
under inflytande både frän ättitalet och nittitalet. Några av dem är liberala
kulturradikaler, andra socialister, åter andra ärkereaktionärer.
Det ligger nära till hands att undra, om det endast är en slump, att deras
genombrott ägde rum strax efter storstrejken.
Flera av de nämnda författarna hade frän början helt stått under
inflytande frän nittitalet, bland dem Hjalmar Bergman, Siwertz och — mest av
alla — Sven Lidman. Deras tidigaste diktning bar prägeln av
verklighetsflykt; de odlade en intensiv stämningsromantik, vars grundton var djupt
pessimistisk. Men så gjorde de en plötslig helomvändning och började
intressera sig för verkligheten.
Olle Holmberg var den förste, som — i uppsatsen Från Hjalmar
Söderberg till Pär Lagerkvist — fäste uppmärksamheten vid denna litterära
klimatförändring. Men han gjorde inget försök att sätta den i samband med
tidshändelserna i övrigt. Det är emellertid mycket frestande att kombinera
detta år 1910 manifesterade nya verklighetsintresse hos unga borgerliga
författare med storstrejkens för de borgerliga gynnsamma utgång.
Man måste komma ihåg, att våra samhällsförhållanden i början av seklet
tedde sig mycket labila. Arbetarna marscherade upp, och det var inte lätt att
förutse, vilka konsekvenser deras makttillväxt skulle fä. Måhända kunde de
fredligt inordna sig i samhället; möjligheten av en våldsam omstörtning
kunde dock inte helt avfärdas. Ytterst på vänsterkanten omhuldades
terrorideal, och politiska attentat förekom också i verkligheten. På motsatta sidan
tilltog reaktionen år från år i skärpa. Olusten i landet blev allt intensivare.
Storstrejken rensade sent omsider luften och lät det inrikespolitiska läget
klart framträda. Det bestående samhället hade visat sig vara avgjort starkare 49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
