Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1940 - Wizelius, Ingemar: Storstrejken och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ingemar Wizeliiis
än arbetaroppositionen; eventuella revolutionsförsök kunde inte ha någon
utsikt att lyckas. Det var också uppenbart, att huvudmassan av arbetarna alls
inte hade några våldstendenser. Under alla omständigheter förhöll det sig
sä, att borgerligheten ingalunda spelat ut sin roll. Det är därför också
rimligt, att de tidigare desorienterade unga borgarförfattarna började känna sig
hemmastadda i tillvaron, att de ivrigt började intressera sig för den sociala
verkligheten.
Att storstrejkens utgång betytt en avgörande impuls för nittitalsinfluerade
diktare som Lidman och Siwertz, blir än mera sannolikt, om man granskar
idéinslaget i deras nya, mer realistiska alstring.
Nittitalets egentliga innebörd var: reaktion mot naturalismen. Denna
reaktion hade — liksom naturalismen själv — först uppstått i Frankrike, och
den hade förts fram av antirationalistiska tänkare och författare, vilkas
avsikt inte minst hade varit att teoretiskt underbygga ett gryende
revanschbegär. Den antinaturalistiska litteraturen var därför politiskt sett reaktionär.
Här i Sverge fick den till att börja med en helt annan karaktär: den var
principiellt frisinnad och utgav sig vara en enbart estetisk nyorientering. En
diktning, som inte bygger på realistisk samhällsanalys, har emellertid svårt
att vidmakthålla ett levande frisinne; nittitalets estetiska reaktion drog också
snart nog med sig en politisk. Den var emellertid inte av samma aggressiva
slag som den franska urtypen, och kravet på förnuftskontroll släppte man
inte.
Det var en yngre generation förbehållet att även på denna punkt klippa
av förbindelsen med naturalismen, och att — under intryck av filosofer som
Bergson och Vitalis Norström — i vår litteratur införa en förnuftsfientlig,
antidemokratisk och aktivistisk doktrin. Sven Lidman är dess mest extrema
representant, men även Siwertz och Fredrik Böök har företrätt besläktade
tankegångar.
I Thure-Gabriel Silfverstååhl (1910), en ursinnigt reaktionär roman,
förhärligar Sven Lidman kriget och omhuldar önskedrömmar av förnazistisk
art. Idealiskt vore, om arbetarna kunde böjas under starka viljor och svetsas
samman till en nationellt entusiastisk massa, beredd att rusa i döden på
minsta vink från ledarna. Längst upp skulle en högsta ledare dirigera det
hela. Och i själva verket var det så, att det svenska folket "omedvetet
längtade till och behövde en riksenande härskare, en boren ledare".
I Köpmän och krigare (1911) möter oss en finansmannens apoteos. Det
är inte samhällets ekonomiska struktur, som här fängslat författaren, utan
den makt som en jättelik förmögenhet representerar. Att jordens rikedomar
50 kunde tänkas vara till för något annat än tillfredsställandet av enskildas
Tiden 1 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
