Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1940 - Beyer, Nils: Stockholmsteater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Beyer
Stockholmsteater
Från Guldbröllop till Mycket väsen för ingenting
Säsongen 1939—1940 inleddes med det engelska societetslustspelet
Guldbröllop — av Dodie Smith — på Dramatiska teatern samma dag kriget
bröt ut. Publiken, som älskar att betrakta teatern som en fristad, fjärran
från tidens oro, tycktes ett ögonblick bragt ur jämvikten. Den vill gärna
skratta. Nu ställdes den plötsligt inför problemet, om man har rätt att
skratta, samtidigt som tusentals människor kallblodigt avlivas. Men den
hämtade sig snart nog, och i detta ögonblick — ett halvår efter premiären ■—
kan pjäsen noteras som vinterns största succés på nationalscenen.
Näst efter denna kommer — som kassapjäs — Strindbergs Gustav Vasa.
Detta skådespel är som bekant ett religiöst botgörardrama, vars "lyckliga
slut" med de fulla dalkarlarna som kommer indrumlande på scenen och
förklarar för den glatt överraskade kungen, att de ämnar slåss med honom
och inte mot honom, kan göras njutbart endast om det framställes som ett
kristet mirakel i diktarens egen anda. Rune Carlsten, som satt det i scen,
hade inte haft något sinne för denna övernaturliga dimension. Han hade
gjort det till ett patriotiskt folkskådespel. Föreställningen var mycket smart
med hänsyn till tidsandan, och den visade att det, bokstavligen talat, går att
slå mynt även av Strindberg.
Krigets inverkan på Dramatiska teatern har eljest varit av negativ art.
Dess ledning har blivit ännu mera försiktig än vanligt i fråga om aktuell
tidsdramatik. Följden härav har i första rummet varit den att Pauline
Brunius’ utlovade "svenska säsong" hittills kommit att omfatta de bägge
klassikerna Strindberg och Selma Lagerlöf, den sistnämnda firad på sin
81-årsdag med en dramatisering av Kejsaren av Portugallien. Dylika
födelsedagsfester — med fru Brunius som en aldrig så ämabel värdinna —•
innebär dock knappast den form av "aktualitet" vi önskar av landets ledande
104 scen. De svenska dramatiker det verkligen, gällde, då löftet gavs om en
Tiden 1 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
