Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1940 - Beyer, Nils: Stockholmsteater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholmsteater
Vad säsongen hittills gett oss i fråga om dramatik är att börja med en
liten svensk nyhet, Kungens komedi av Oscar Rydqvist på Vasateatern. Idén
är den att Gustaf III, som av statshänsyn måste avstå från att spela teater,
tar revansch genom att flytta teatern ut i livet, i sitt äktenskap och i sin
"heroiska" krigspolitik. Ack, vilken blodig aktuell samhällssatir som kunde
ha gjorts på detta motiv!
Fransk dramatik har — glädjande nog — haft goda dagar den
tillända-lupna hösten. Blancheteatern har hedern av att ha introducerat Jean
Cocteaus fräna borgerliga familjetragedi, Les parents terribles, som tyvärr
fått den banalt skämtsamma titeln Vanartiga föräldrar. Tonen är nämligen
allt annat än skämtsam i detta drama, som väckt en sådan uppståndelse i
Paris, att det där måst flyttas från en kommunal teater till en privatscen.
Huvudpersonen är en sjuk, tyrannisk, hållningslös kvinna, gift med en
misslyckad uppfinnare, som hon skrämmer bort från hemmet med påföljd
att han skaffar sig en älskarinna. Den dramatiska intrigen ligger i att
hennes son, som hon älskar över allting — en kärlek i vilken det från hennes
sida ingår ett påtagligt sexuellt moment — ovetande förlovar sig med den
unga kvinna som fadern i hemlighet besöker. Cocteau har ett fint sinne för
det faderliga hyckleriet. Den moraliska indignation den medelålders
mannen lyckas mobilisera, då han finner sig slagen ur brädet av sin son, är
ganska storartad. Men i sista akten tar han sitt förnuft till fånga och
resignerar, medan modern, den stackars slarviga, sockersjuka modern, som
känner sig så förskräckligt ensam, tar livet av sig.
Denna människa, som inte kan hålla ordning vare sig i sitt hem eller i
sina begrepp och som så småningom upplöses av sitt väsens slarvighet, är
tecknad med en diktares kraft.
Fransk var också Nya teaterns roliga tjuv- och rackarkomedi, Vi tjuvar
av den kvicke sedeskildraren Edouard Bourdet — och en nyinstudering av
teaterns gamla dramatiska trumfkort, Venusspelet, denna berömda pjäs av
den store naturalisten Antoines allt annat än naturalistiske son, André Paul
Antoine. Slutligen är även att nämna i detta sammanhang Dramatiska
teaterns klassiska föreställning under höstsäsongen, Racines Andromake, vars
premiär fick sin yttre motivering av den fransk-klassiske tragödens
300-åriga födelsedag.
Två goda engelska pjäser har visats på Blancheteatern, Vibrationer av
Charles Morgan, ett skådespel som har kriget som bakgrund, men som i
själva verket rör sig om ett erotiskt problem, konflikten mellan kärleken
och arbetet, när mannen och kvinnan är arbetskamrater på en isolerad ö i
Atlanten —• och Leslie Storms fyndiga uppfostringskomedi Tony ritar en
häst. Det är fråga om en häst, som tydligt angivits vara en hingst, och som 107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
