Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1940 - Beyer, Nils: Stockholmsteater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholmsteater
iiiska situationer och bilder i dessa på alla regianvisningar blottade
skådespel, beundransvärt det sätt. pä vilket han lyckas fä Shakespeare? måttligt
roliga kvickheter att blomma upp till förnyat liv.
Rune Carlsten har gjort en betydande regiinsats under aret, Andromake,
den gamla fransk-klassiska tragedin, som blev en utomordentligt vacker
föreställning i en samtidigt enkel och lysande scenbild. Spelet var på en
gång monumentalt och levande. Dramatens tredje regissör, Carlo
Keil-Möller, visade god komedikultur i Guldbröllop — hans enda regiarbete
efter hans anställning vid teatern — och Per-Axel Bränner skall nämnas
med heder för sin fina och helgjutna föreställning av Vår lilla stad.
Då man talar om teaterregissörer är det svårt att förbigå Sandro
Malmquist, ehuru han denna säsong knappast haft anledning rosa marknaden.
Det är skada. Med sina begränsade resurser på Nya teatern har han gjort
en betydande insats som teaterexperimentator. Vi tjuvar, Venusspelet och
Johan Ulfstjerna (aktualiserad genom rysk-finska kriget) är i vinter tre
föreställningar, som satt kulör på det stockholmska teaterlivet.
De skådespelarprestationer man minns från denna höst- och vintersäsong
är naturligtvis framför allt knutna till Dramatiska teatern, som i detta
avseende är utom tävlan. Den största och märkligaste var Lars Hanson som
Gustav Vasa, en ny kung i denne skådespelares stora kungagalleri. Den
gestalt han skapat var absolut originell. När drottningen faller på knä
för att be om nåd för de bägge upproriska dalabönderna, Anders Persson
och Måns Nilsson, och kungen utbrister: — Nej, stig upp! Ja, då går jag!,
fick denna scen en ny betydelse än den traditionella, som ligger i att kungen
blir arg, därför att hans gemål blandar sig i statsangelägenheter. Lars
Hansons kung skämdes för att en kvinna av kungablod ödmjukade sig för
honom, som bara hade bondeblod! En piggögd, rödblommig
upplandsbonde, vars duglighet fört honom upp på kungatronen, men som vet, att
det är Gud han har att tacka för sitt goda förstånd, och som är så rådvill,
innan den högste gett honom sin fingervisning för att — så snart saken är
klar — då drämma till med hela sin impulsiva och fruktansvärda kraft.
På ett genialt sätt hade skådespelaren gett sin Gustav Vasa ett barns själ,
som tittade ut i det storskäggiga ansiktet, och med humor och alla de
hetsigheter, som utmärkte Vasablodet, byggt upp en envåldshärskare, som på
en gång hade pjäsens egen religiösa naivitet och uppfyllde teaterns (och
publikens) krav på en god patriotisk underhållning.
Anders de Wahl gjorde en stor prestation som den tokige Kejsaren av
Portugallien, och Tora Teje och Märta Ekström fyllde de bägge kvinno- 109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
