Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1940 - Hedenius, Ingemar: Uppsalafilosofin och diktaturstaternas framfart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ingemar Hedenius
skadestånd" o. s. v. Och de omtalade reglerna är ungefär detsamma som vad
som populärt kallas lagen. Om man, som Lundstedt nästan alltid gör,
föreläser iför publik, sam inte har förkunskaper i juridikens filosofi, kan man ju
uttrycka tankegången på idet citerade sättet. Hela satsen torde alltså ha avsett
att klargöra, vilka fakta som ligga till grund för vårt tal om en positiv
rätt, den enda rätt, varmed Lundstedts vetenskap har -att skaffa. Hr Ömes
mycket tråkiga konsekvens är bara ett mycket tråkigt missförstånd, ty denna
tankegång har ju icke något som helst samband med någon politisk ideologi
om vilka regler eller typ av regler, som böra inrättas.
I samma veva, i satsen öfter det nu behandlade Lundstedtcitatet, förmodar
hr Örne, att "även(!) den b. k. positiva rätten enligt Hedenius skulle falla
under Hägerströms sammanfattande benämning vidskepelse". Att något
tokeri av detta slag skulle ingå i teorin är väl uteslutet med tanke på vad jag
här och i min föregående artikel framhållit om vad det är för realiteter som,
enligt denna teori, termen "positiv rätt" refererar sig på. Anledningen till
detta mycket tråkiga missförstånd synes vara en annan beståndsdel av teorin.
Teorin säger nämligen, att en rättssats, tillhörande den positiva rätten, icke
uttrycker något påstående om förefintligheten av de realiteter, d. v. s. fakta
och regler, vilka rättssalsen refererar sig på, m. a. o. de realiteter, som alltid
måste föreligga utöver rättssatsen själv när vi med sanning kunna säga, att
den ifrågavarande rättssatsen "gäller". Det är denna senare beståndsdel som
är det fina i kråksången, och det är också där "värdendhilismen" ligger. Ty
om man, förlitande sig på den omständigheten, att alla rättssatser kunna
formuleras i satser, i vilka ordet "bör" förekommer, antar, att varje
rättssats uttrycker ett påstående om förefintligheten av ett "böra" eller en plikt,
sä har man, allt enligt denna senare tanke, fallit offer för en illusion. Denna
illusion innebär även illusionen, att det vid sidan om både de
empirisksociala fakta och de rättsliga reglerna, skulle finnas en specifik realitet, t. ex.
en vilja som befaller det som är rätt, en realitet, som vore specifik just
därför att det vore den realitet som konstituerade den förpliktande kraften
hos rätten. Hägerströms teori innebär alltså, att det inte finns någon specifik
realitet, som kan uppfylla dessa fordringar, utan förklarar hela saken på
annat sätt. Naturligtvis kan man, om man måste skriva både kort och
populärt sammianfatta denna tämligen komplicerade tankegång i satsen att det är
en illusion att det finns värden och plikter. Men vidare lyckat är det ju
inte, särskilt inte om man råkar få en läsare som inte bryr sig om själva
tanketråden (varpå ju allt hänger) utan bara vispar om i framställningen
ett tag, fiskar upp den i och för sig missvisande frasen och så bus bas
publicerar resultatet. På alldeles samma sätt är det fel att, som hr Örne gör,
176 dyvla på teorin den innebörden att frihet och människovärde är innehålls-
Tiden 3 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
