Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1940 - Wellander, Erik: Lektioner i svenska III. Skriv enkelt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingångsöppning till andningsapparaten ge ett så typiskt exempel på, vore
på sin plats, om flera skilda delar av vår kropp hade andningsöppningar
med olika beteckningar. Det vore då en fördel att kunna i ett gemensamt
ord sammanfatta alla dessa olika öppningar, ungefär på samma sätt som
man siammanfattar armar och ben i ordet extremiteter eller vagnar, bilar,
slädar o. d. i ordet fordon. Men är det fråga om mun och näsa och
ingenting annat, då är det ur alla synpunkter bäst att använda dessa ord.
Lägger man vikt vid att framhålla mun och näsa som ingångsöppningar till
andningsapparaten, så räcker det ju med att säga t. ex.: Det gäller då att
hålla mun och näsa över vatten, så att man kan andas.
Ordet densamma är varken praktiskt eller välljudande. Det är ett
pronomen, d. v. s. ersätter ett substantiv, i detta fall står det i stället för
kroppen. Men densamma är längre och besvärligare än detta ord, som det
ersätter; så långt möjligt är bör man därför försöka reda sig med den eller
denna. I detta fall kan av densamma för övrigt utan skada strykas,
betydelsen blir ändå densamma. Men nu slapp ändå ordet densamma ur
pennan! Ja, men här betyder det icke den utan något annat och mera, här
uttrycker ordet en identifiering.
Uttrycket för att inandning skall kunna ske är typiskt för den utdragna,
abstrakta stil, som för närvarande mer än något annat tynger vårt
skriftspråk. Varför står det icke för att kunna andas eller dylikt? Jo, det beror
på att författaren i det föregående uttryckt sig alltför allmänt, han har
intet subjekt, som balanserar kroppen och håller mun och näsa över vattnet,
och därför måste han tillgripa den besynnerliga omskrivningen för att
inandning skall kunna ske.
Vi se här, hur den ena abstraktionen drar den andra med sig,
omskrivningar med passivt verb och med verbalsubstantiv i stället för enkla och
klara verb i aktiv form. Meningen borde ha haft ett subjekt, till vilket tanken
hade kunnat anknyta de olika predikaten balansera, hålla över vattnet och
andas, det borde ha stått den simmande eller man eller du eller jag. Redan i
den tidigare meningen borde ha stått ej flertalsformen de flesta människor
utan en singularis, t. ex. människan, ty man tänker i dylika fall icke på
flera människor utan på en enda, det förenklar i hög grad tankearbetet.
Men gör det nu någon skada, om man uttrycker sig litet krångligare än
som är strängt nödvändigt? Ja, det gör det. Det blir besvärligare för
författaren att skriva och svårare för läsaren att fatta. Och här gäller det icke
enstaka fall utan hela språkets stil. Det lilla stycke svenska som här
citerats är ingalunda enastående, det är tvärtom typiskt för oändligt mycket
av det som nu skrives och tryckes på svenska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
