Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1940 - Thulstrup, Åke: Gamla illusioner och nya mytbildningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke ThuUtriip
Mail kunde vänUi, alt Hiilger Esséii skulle sitta itine med alldeles
särskilt goda kunskaper just om fascismens uppkomst och utveckling. Dr
Essén är som bekant sen mänga år orienterad åt det hållet. Han
representerade Sverges fascister på den i december 1934 till Montreux
sammankallade kongress, till vilken det rumänska Järngardet och femton andra
fascistiska organisationer sände ombud. "Den första universella
fascist-kongressen" uttryckte vid mötets avslutning siin beundran för Mussolini i
ett till "fascismens skapare" riktat hyllningstelegram.
Men att skriva historia är inte detsamma som att författa devota
hyllningstelegram. Den som riktigt noga granskar Esséns teckning av
fascismens framväxande ska inte kunna bestrida, att den har lånat åtskilliga
drag från den mytbildning, som enklare fascistiska propagandister i
förstone sysslade med men som historieskrivare av fascistisk läggning
ingalunda skattar åt.
Esséns påstående, att läget i Italien under åren 1920—22 präglades av
en "i ett ständigt crescendo" ökad inre spänning, som hotade att övergå
i anarki, motsägs av talrika vittnesbörd av fascister och andra. I
verkligheten torde de röda revolttendenserna ha kulminerat under 1920.
Redan mot slutet av detta år inställde sig den utan tvivel i hög grad
påkallade medborgarreaktion, över vilken Mussolini senare lyckades tilltvinga
sig ledningen. "Det är", skriver en fascistvänlig historiker, "endast
rättvist att erkänna, att fascisterna under de två sista åren (1921—22) kämpade
med 99 chanser på 100 att vinna segern.–-Staten, som 1919 och
1920 syntes ha abdikerat inför socialisterna — ehuru den gjorde det långt
mindre, än det kan synas — abdikerar fullständigt, från och med slutet
av 1920, inför fascismen". Att fascismen — "en kontrarevolution mot en
revolution, som inte hade blivit av" — skulle utmynna i ett personligt
självhärskardöme, hade man inte tänkt sig inom de borgerliga kretsar, där
man hade uppmuntrat Mussolini åren 1920—22. Den djupast sett rent
personliga grunden till att denna diktatur kom till stånd, borde utgöra en
frestande uppgift för en historiker. Essén lämnar den tyvärr åsido.
Man har som sagt intrycket, att de inrikespolitiska exposéerna
egentligen inte hör samman med Esséns verkliga arbetsuppgift, vilken torde ha
varit att skildra förbindelserna mellan staterna åren 1917—30.
Esséns skildring börjar således med världskrigets slutskede och alla de
omvälvande händelser, som då inträffade. Det är ett vanskligt skede att
skildra, särskilt när man som dr Essén är tvungen att kasta sig huvudstupa
in medias res. Orsaken till det tyska sammanbrottet på västfronten är ett
238 av de problem, som tidigt reser sig i författarens väg.
Tiden 4 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
