Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1940 - Thulstrup, Åke: Gamla illusioner och nya mytbildningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gamla illusioner och nya mytbildningar
Essens behandling av detla omstridda problem är elegant och belysande
om också inte helt tillfredsställande. Dr Essén är som bekant ivrig tyskvän
och lika ivrig fiende till ententen — visste man det inte förut, skulle man
i föreliggande verk få full visshet om saken — men han har ingalunda
låtit förleda sig till ett oreserverat accepterande av den s. k.
dolkstötslegenden. Enligt denna i det nazistiska Tyskland officiellt stadfästa lära,
blev Tyskland 1918 inte militärt besegrat vid fronterna utan tvunget till
stillestånd genom inre upplösning bakom fronten.
Dr Esséns betraktelsesätt är mera nyanserat. Han känner till den tyska
arméns stora motgångar under juli—oktober 1918, men han anser inte, att
dessa var av så allvarlig art, att de ensamma hade behövt framtvinga den
kapitulation, som ägde rum med vapenstilleståndets undertecknande den 11
november. Ännu den 3 november — d. v. s. efter Turkiets, Bulgariens och
Österrike-Ungerns kapitulation — "tycktes läget objektivt sett kunna
möjliggöra en uppgörelse, som visserligen innebar nederlagets fastslående, men
som dock icke var en kapitulation på nåd och onåd. Förutsättningen
härför var dock, att det tyska folket och den tyska krigsmakten i detta
utomordentligt svåra läge bevarade en mönstergill disciplin. Men detta skedde
inte." Den inre fronten gick sönder, kejsaren tvangs till abdikation, och
en ny regim tog ledningen. På flera ställen återges denna uppfattning i
varierande ordalag. På s. 178 heter det exempelvis, att Tysklands
accepterande av de allierades vapenstilleståndsvillkor framkallades av
"kombinationen av arméns nederlag och revolutionsrörelsens seger".
Före revolutionens utbrott och vapenstilleståndets undertetcknande hade
den tyska arméledningen — skriver Essén på s. 152 — inte varit
främmande för tanken att återuppta fientligheterna efter en viss frist.
Arméledningen ville "till varje pris–-ha en frist för arméns
rekonstruktion". Essén uttalar sig inte om hur de efter en eventuell "frist"
återupptagna fientligheterna kunde tänkas ha utvecklat sig, och det är ju också ett
mycket ovisst kapitel. Han skriver emellertid på s. 230, att den ständigt
fortgående tillströmningen av amerikanska trupper till västfronten
"sannolikt hade blivit av avgörande betydelse", om kriget hade fortsatt över
vintern 1918—19.
Detta påstående förefaller ytterst rimligt. Men om Essén hyser denna
uppfattning, förstår man inte vad han förebrår de tyska
socialdemokrater, som genom sin novemberkupp hejdade blodbadet redan på detta
stadium. Dr Esséns argumentering tjänar således att möjliggöra ett försiktigt
och begränsat användande av termen "november-förrädare", men man kan
inte finna, att den ger dessa personers mångomtalade brott någon klarare
belysning. 239
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
