Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1940 - Wizelius, Ingemar: Sven Lidman och unghögern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stridiga viljor, vilka i dessa ögonblick endast voro en månghövdad men
enhetlig massa, vars själ och vilja han var.
I de stunderna lydde honom alla blint och utan tvekan, och kamraterna
hade en förtegen respekt för honom.”
Sedan även Samuelsson slutat upp att trilskas, stiger lydnaden frän
kvinnans stadium till hundens: ”Det fanns i karlarnas väsen något hundiskt
hängivet, något av förvirrad och kuvad beundran, ett behov hos var och
en att ej blott göra sitt bästa, men att spränga sina egna gränser och
prestera det otroliga.”
Med män av samma slag som Thure-Gabriel Silfverstååhl vid ledningen
hade Sverge aldrig behövt godta unionsupplösningen; skymfen hade avtvåtts
i blod. Folket ville — innerst inne — krig.
Men episoden Samuelsson har också en annan — och principiellt
viktigare — uppgift: att förhärliga det blinda affektruset. Hans död betecknar
inte ett maximum av förvänd heroism utan skuggsidan av den extatiska
hänförelse, som är livets högsta värde. Thure-Gabriel har under ett
bajonettanfall på manövern själv blivit delaktig av den, tillsammans med hela sin
trupp.
”Thure-Gabriel känner det själv så — han har själv de sista sekunderna
fruktat för inrusningen i de fientliga leden — han har känt, att sig själv
kunde han nog ännu hejda — men icke manskapet bakom sig. Kraften var
lössläppt och ville segra eller förintas — den var hans herre, och han
kände att han endast var den främsta vågen i stormfloden.
Han förnimmer med ett oändligt skärpt medvetande, vilket enbart det
ger honom en gränslös makt- och sällhetskänsla, att i detta nu upplever
han kriget, känner han stridens rus — mannaviljans suveräna likgiltighet
inför liv och död.”
Varför denna berusning — som Sven Lidman menar — är särskilt
värdefull, om den försiggår i fosterlandets tjänst, förstår man inte, och
författaren ger sig inte in på någon förklaring. För honom är det en trossak: ”Hans
hela religion var äran och bragden — fäderneslandet var hans gud, för
vilken det var hans plikt att offra allt.”
Thure-Gabriel Silfverstååhl får inte utan vidare antas vara något
självporträtt; det har i varje fall uppgivits, att en ungdomsvän till författaren
tjänstgjort som modell. Men Thure-Gabriel företer å andra sidan så stora
likheter med det jag, som träder en till mötes i lyriken och i dramerna, att
man knappast kan betvivla identiteten; de drag, som möjligen har lånats,
måste vara yttre och oväsentliga.
Det sägs om Thure-Gabriel, att han ”har inga mellanstadier, hans själ
rör sig i pendelsvängningar mellan segervisshet och måttlös förtvivlan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
