Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1940 - Wizelius, Ingemar: Sven Lidman och unghögern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Antingen-eller: aldrig någonting däremellan”. I ungdomsdikterna sade sig
författaren ha att välja mellan vällust och död; något tredje gavs det inte.
Dramatikern vacklade mellan maktbegär och självuppgivelse.
Endast ytterligheter fängslar Sven Lidman: så är det genomgående. Han
har ett oövervinneligt behov av intensitet, av fanatisk överdrift. Han är en
alltigenom disharmonisk människa.
Liksom Thure-Gabriel är han en svärmare, som med hela sin instinkt
längtar efter ”offret och martyrskapet med en passionerad och olycklig
naturs våldsamma behov att glömma sig själv och få gå upp i något högre”.
Endast det starkaste yttre tryck kan skänka honom den helhet, han saknar:
det är den psykologiska utgångspunkten för hans dyrkan av det intensiva,
för hans aktivism. Bakom Thure-Gabriels nationella patos döljer sig alltså
en hänsynslös egoism. Sven Lidmans attityd är kvalificerat omoralisk: det
är likgiltigt vad som händer andra, bara jag kan glömma mig själv.
De idéer och stämningar, man möter i Thure-Gabriel Silfverstååhl, var
inte karakteristiska enbart för Sven Lidman — även om han satt en högst
personlig prägel på dem; vad som ger romanen dess dokumentariska värde
är, att den speglar en politisk tidsströmning: unghögern.
Den började så smått någon gång på nittitalet, men först unionsbrottet
fick den att skjuta fart. Rudolf Kjellén — som Adrian Molin har kallat
”unghögerbegreppets skapare” — skrev i februari 1906 en uppsats.
Nationell samling, som är ett försök att med hjälp av historiska analogier skänka
unionsupplösningen en — för nationalistiska syften — tillräckligt djup
innebörd. Analyserar man vår historia, säger Kjellén, så finner man, att
den haft ett utpräglat cykliskt förlopp: ”en stor nationell prövning,
orsakad av nationell splittring, väcker behovet av social och framför allt
politisk samling, genom ändring av statsförfattningen, varpå följer ett
nationellt uppsving.”
Är 1809 förlorade vi t. ex. Finland; det var en nationell prövning. Vår
självbevarelsedrift vaknade, och resultatet blev en ny regeringsform, som
gjorde slut på enväldet och än en gång tillförsäkrade oss en harmonisk
samverkan mellan konung och folk. Det var en politisk samling. ”Att denna
författningsharmoni är huvudsaken i en nationell samling, det visade
följderna. Den gav vårt folk kraft att genomföra ett storverk: unionen med
Norge 1814.” Det var ett nationellt uppsving.
År 1905 upplöstes unionen med ”nationalfienden i broderhamn”; det
var, menar Kjellén, en prövning. Därför måste nu en politisk samling äga
rum, och den var endast tänkbar i form av utsträckt rösträtt. Sedan skulle
uppsvinget följa, inte — som man kunnat vänta — genom krigiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
