Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1940 - Wizelius, Ingemar: Sven Lidman och unghögern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förvecklingar utan genom ekonomisk expansion: Lappland borde koloniseras
och den ryska marknaden erövras. En ny svensk storhetstid behövde inte
vara någon utopi.
Unghögern blev aldrig någon fullt enhetlig rörelse, men i stort sett
följde den Kjelléns riktlinjer: 1905 var ett smälekens år, demokratiska
reformer måste genomföras, industrin var nyckeln till vår framtid.
Ett mindre fredligt alternativ företräddes av Vitalis Norström. Men alla
var överens om, att unionsupplösningen var en riksolycka, och man hade
också klart för sig, vilka som borde lastas för katastrofen. Det var kungen,
byråkraterna och de radikala politikerna.
Man var inte nådig mot kung Oscar, och de häftiga utfallen i
Thure-Gabriel Silfverstååhl går endast i stil med, vad som yttras på andra håll.
Vitalis Norström skriver — den 17/10 1906 — i ett brev till Adrian Molin:
”Det var något, som sprang läck den 7 juni. Och det var det svenska
konungadömets auktoritet. Rättare: då trädde tydligt i dagen, hur sprucken
den länge varit. Efter den dagen . . . är statsmakten uppenbart uppgången
i folket, d. v. s. folket, sådant det f. n. företrädes av sin riksdag . . . Vad
som står kvar av royauté’n är bara emblemerna och de börja snart bli allt
annat än imposanta.”
Adressaten tar år 1909 upp samma tema i en artikel — Ledning — i Det
nya Sverige. Tonen är här fränare: ”Det är nu länge sedan vårt folk erfor
den trygga känslan av ledning från en överväldigande person på tronen,
och helt säkert måste därav förklaras mycket i vår senare historia, som
icke finnes upptecknat på de ljusare bladen . . . Utan tvivel önskar det
svenska folket innerst ännu i dag att känna den starka handen över sig . . .
För kunglighetens dekoration får tiden allt mindre smak och allt mindre
respekt . . . Det lider intet tvivel, att i de svaga och ytliga band, som knutit
konungahuset vid folket, ligger en av grundorsakerna till vår nationella
svaghet under större delen av det gångna århundradet. Efter stamfaderns
tid har dynastin på ingen punkt lyckats samla nationen till stark och
samfälld gärning, vare sig inåt eller utåt.”
Molin delar här Sven Lidmans uppfattning, att folket — omedvetet —
längtar efter att bli kuvat, och han hyser sympatier för tanken på en
diktatur. Det är — som ofta hos unghögern — fascistiska idéer, som börjar ta
form.
Men kungen ensam var, som sagt, inte orsak till, att man måste
skämmas över att vara svensk. Han hade medbrottslingar:
byråkraterna och vänsterpartiernas ledare. De odugliga ämbetsmännen skymtar
endast i förbigående i Thure-Gabriel Silfverstååhl; desto tydligare har ju
Sven Lidman yttrat sig om de landsförrädiska radikalerna. Han var i gott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
