Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1940 - Wellander, Erik: Lektioner i svenska IV. Skriv kort!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hänseende äro utmärkande för farvattnen i Södra Kvarken, bli särskilt
framträdande mot bakgrunden av den livliga utveckling av sjöfarten, som varit
kännetecknande för de senaste två årtiondena. Varför icke utmärka,
framträda, kännetecknat?
Dylika omskrivningar kunna i vissa fall vara till nytta, men merendels
draga de utan ringaste gagn ut framställningen på längden.
Liksom den enskilda satsen sålunda belastas med överflödiga ord, så
tynges framställningen i sin helhet av onödiga tillägg, inledning, avslutning,
övergångar mellan olika avdelningar o. d. Många författare, särskilt mera
ovana, ha t. ex. för sig att en tidskriftsuppsats eller en tidningsartikel
nödvändigt måste ha inledning och avslutning, och de lägga ned lika mycket
möda på dylika utanverk som på framställningen av själva ämnet.
I denna den nya saklighetens tid måste det gamla kravet på inledning
och avslutning anses föråldrat. Man kan ofta med fördel kasta sig mitt
in i sakfrågan, utan vidare, eller efter ett enkelt konstaterande av vad
uppsatsens titel innebär. Bättre än en med möda framkrystad inledning, som
ingenting säger, är ingen inledning alls. Oerfarna författare tro sig ha
vunnit något med att börja t. ex. så här: Sverige (eller Världen) har många
vackra (eller stora, märkliga) städer (berg, vattenfall eller vad det nu är
fråga om), men vackrast (störst, märkligast) av dem alla är Stockholm
(Åreskutan, Trollhättan eller vad det nu är). En dylik inledning säger
ingenting, ofta är den icke ens sann.
En god inledning skall ledigt, osökt och snabbt föra läsaren in på
ämnet, helst också ge honom något som från början fängslar honom, en
ny synpunkt, ett känt faktum i ny belysning eller dylikt. Mycket lämpligt
kan det vara att i inledningen förutskicka vissa allmänna anmärkningar
eller förklaringar till det som sedan kommer, att ge de historiska,
geografiska, politiska eller personliga förutsättningarna för det som
framställningen kommer att röra sig om, att på förhand ge nödiga definitioner och
klarlägga begrepp, undanröja vanliga missförstånd och vanföreställningar
o. dyl. Då ger inledningen något, den fyller ett bestämt ändamål, den
gör det lättare att i den följande framställningen koncentrera sig på saken.
Vad här sagts om inledningen gäller delvis också om avslutningen. En
god avslutning ger t. ex. en konkret tillämpning av det som sagts i
framställningen, en slutsats, som dras ur det föregående, en sammanfattning av
det hela, en utblick mot framtiden. Man kan också sluta med en fråga, som
uppfordrar läsaren att tänka tankegången ut. Det finns många goda sätt
att avrunda och avsluta en framställning, men finner man icke något
sådant slut, så bör man hellre avstå från dylikt än sätta dit en dum och
banal och intetsägande avslutning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
