Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1940 - Carlsund, Otto G.: Tvärsnitt genom nutida svensk konst II. Måleriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Måleriet
intima elegans och sin diskreta färg, medan Åbergs färg för varje år blir
tyngre, mera pessimistisk, med en frusen rödaktig ton som förhärskande
element. Ett par porträtt, bl. a. ett av kollegan Hans Johanson-Norsbo,
bi-drogo inte till att höja de lite trista känslor man erfor vdd åskådandet.
Vidare hade Damm oCh Gram med några dukar, ganska typiska för sina
upphovsmän, men inte över sig framträdande. Väggens originellaste prydnad
utgjordes nog av Thor Fagerkvists stora duk "Kavalkad-Kaos", en
besynnerlig pjäs i vars mitt satt en harpolekande androgyn med ett slags röd
gloria och bredvid på marken stod en lemlästad krigsinvalid. I bakgrunden
såg man Kristus, djävulen, döden, en påve och några sjungande änglar.
Fagerkvist har de bizarraste idéer odh tvekar inte att ge dem form. Om det
alltid blir så lyckat, är närmast en smakfråga, i varje, fall har det inte
förmågan att som Dardels bizarrerier väcka åskådarens intresse. Ett
självporträtt därintill var ur alla synpunkter bättre. Fagerkvist arbetar dessutom
med en ganska grell färgskala som gör det farligt för andra målare att
hänga i hans grannskap. I det här fallet var det Byström som blev lidande
på kuppen.
Arne Cassel och Marika af Ekström hade fått var sin bit av kortväggen
mitt emot Kylberg. Cassel tyCks ha ändrat maner. Hans stoffbehandling blir
kärvare och färgen får något Detthowskt kritigt över sig. Han var bättre förr.
Marika af Ekström hade ett par vackra stilleben, bl. a. ett med en blå
Cineraria som man minns med glädje. Hennes färg blir kanske lätt lite
sotig men den har en mycket personlig klang.
I smårummen återfann man bl. a. de ovan nämnda surrealisterna.
Halmstadsgruppens medlemmar, bröderna Erik och Axel Olson, Sven Jonson,
Valdemar Lorentzon, Esaias Thorén och Stellan Mörner. De voro sig i
stort sett lika, men hade denna gång inte skickat med några starkare saker.
Bland dem hängde de två skånekubisterna Gösta Adrian-Nilsson, veteranen,
ärrig av strider, höljd av ära, och Nils Wedel, en yngre herre som ser ut
att följa i ryssen Kandinskys spår. Det hade varit intressant att med några
ord få belysa den konst, som i ordets verkliga mening är barn av sin tid,
men som jag ser att det anslagna utrymmet är förbrukat för den här gången,
kan det kanske passa att jag inleder nästa artikel med en sådan beskrivning.
Det återstår nämligen ännu åtskilligt att säga om de utställda målningarna.
375
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
