Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1940 - Tingsten, Herbert: Socialdemokratin och försvaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herbert Tingsten
att bilda kärnan i dess ledning, hörde nu till den försvarsvänliga riktningen.
Liksom vid kongresserna 1905—1917 stodo flertalet av partiets ledande
politiker skeptiska eller avvisande mot avrustningstanken, under det att de
breda lagren inom partiet, av kongressbeslut och kommunmöten att döma, i
stigande utsträckning övergingo till den, extrema ståndpunkten. Vid 1928
års kongress lyckades man uppskjuta ett programmatiskt avgörande genom
att ena sig om kravet på en ny utredning, och en riksdagsskrivelse härom
beslöts tvä år senare med stöd av de frisinnade. Men detta beslut
kombinerades med ett erkännande av att kamp för en isolerad, likaväl som för en
internationell avrustning, fölle inom programmets ram. Pä 1932 års kongress
blev striden mellan de båda riktningarna än skarpare. Partiordföranden
P. A. Hansson satte nu, liksom Branting år 1911, in sin kraft på att hindra
tillkomsten av ett uttalande, som skulle ha inneburit avrustningstankens
seger. All sannolikhet talar för att en majoritet av kongressens medlemmar
stod pä avrustningslinjen, men en kompromiss blev möjlig genom en
uppgörelse mellan partiets ledare och en del av oppositionen, som under
vidhållande av sin ståndpunkt röstade för ett färglöst och tvetydigt uttalande.
Kongressen markerade avrustningssträvandenas kulmination under detta
skede.
Antinationella och marxistiska synpunkter saknades i den nya
avrust-ningsrörelsens ideologi. Denna hade överhuvud knappast någon speciellt
socialistisk färg; de skäl, som framhävdes, kunde upptagas, och blevo i
vissa fall upptagna, av borgerliga politiker. Icke heller frågade man "vad
kan det tjäna till" i den tjugo är tidigare vanliga meningen. Den ledande
argumentationen var: krigsriskerna äro internationellt och alldeles särskilt
för Sverges del obetydliga; genom den nya krigstekniken ha angreppsvapnen
blivit ojämförligt starkare än försvarsmedlen och i det hela har kriget blivit
mera förödande; det enda effektiva sättet att undvika ett krig är att sätta
sig ur stånd att föra det; om avrustning genomföres, kan Sverge icke bli
utsatt för större fara än en och annan neutralitetskränkning och möjligen
en tillfällig och begränsad ockupation; på lång sikt löper landet inga större
risker, dä det kan räkna på stöd från Nationernas förbund. Tanken på
Nationernas förbund spelade en stor roll även i föreställningen om den
ringa faran för krig; den ersatte i viss mån den före kriget spridda tron
pä en internationell aktion av arbetarklassen, en tro, som under detta skede
endast vid något enstaka tillfälle skymtade i debatten. På en del häll
motiverades avrustningskravet från kristligt-pacifistiska utgångspunkter; denna
linje användes dock icke isolerad utan gav de refererade mera realpolitiska
synpunkterna en ideell komplettering.
424 De starka avrustningstendenserna omkring år 1930 torde i viss män ha
Tiden 7 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
