Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1940 - Hedenius, Ingemar: Om lagen och staten som vårt gemensamma väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ingemar tjedentui
fantasier, måste ju hela den Övriga rättsvetenskapen framstå som en
föråldrad skolastik, fången i tron på massor av saker, som icke existera.
Påståendet, att den hägerströmska rättsteorin är en viktig nyhet, är
emellertid icke utan grund, även om det torde vara rikligare att kalla den ett
framsteg än en revolution. Genom en principiell kritik av allmänt
förekommande omtolkningar av de juridiska grundbegreppen har man kunnat ge
en mera verklighetstrogen bild av rätten och dess funktion i samhällslivet.
Den principiella kritiken har också rent juridisk betydelse, särskilt för
utrotandet av den alltjämt utbredda tron, att rättsöverträdelser, rättsplikter och
rättigheter i enskilda fall — vid lagstiftningsarbete, rättstolkning eller
bedömande av rättsfall — kunna behandlas som storheter, vilka äro oberoende
av myndigheternas faktiska tillämpning av de gällande rättsreglerna.
Teorins betydelse som en realistisk beskrivning av fakta får man ett starkt
intryck av i Olivecronas framställning. Styrkan ligger där kanske mindre
i den kritiska analysen än i det som är författarens huvudsyfte, den positiva
skildringen av vad "lagsystemet" (= rättsordningen) faktiskt innebär. Detta
hindrar icke, att även denna del av framställningen ibland kan inbjuda till
invändningar.
Rättsreglerna karakteriseras såsom "fristående imperativer". Till sin form
äro de imperativer, men de skilja sig från vanliga befallningar däri, att
det icke finns någon vilja som befaller dem. I detta avseende likna rättens
regler moralens. En viktig skillnad består emellertid i rättsbudens
"sammankoppling med en tvångsorganisation av en viss beskaffenhet" (s. 44).
Det väsentliga är därvid att överträdelse av en rättsregel följes av
sanktioner frän det allmännas sida. Mindre övertygande är författarens skildring
av vad rättsreglerna äro till sitt innehåll. I detta avseende definieras
rättsreglerna som "uttryck för idéer om handlingssätt (av t. ex. domare) i tänkta
situationer" (s. 27). Att en viss rättsregel föreligger innebär ju, att
allmänheten har att företa eller underlåta vissa i rättsregeln angivna handlingar,
och att domarna, då så påfordras, skola utdöma vissa likaledes angivna
sanktioner. Snart sagt varje rättsregel har, oavsett sin formulering, på detta
sätt dubbel adress och dubbelt innehåll (jfr s. 130 ff). Delvis med tanke
därpå fattar Olivecrona reglernas innehåll som fantasiföreställningar om
vissa handlingsmönster för rättsordningens båda parter, myndigheter och
allmänhet. Denna uppfattning, som av utrymmesskäl tyvärr icke kan kritiseras
här, leder honom till det egendomliga antagandet, att en rättsregel icke
kan ha någon permanent existens. "En regel förefinnes endast som innehåll
i intermittent uppdykande föreställningar hos olika individer" (s. 48). Men
icke nog därmed. Dessa föreställningar skola dessutom vara blotta fantasier.
432 Ehuru Olivecrona själv icke synes fatta det så, måste följden bli, att det
Tiden 7 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
