Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1940 - Carlsund, Otto G.: Tvärsnitt genom nutida svensk konst III. Måleriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olto G. Carlsund
Surrealismen såsom en aktiv riktning i svensk konst är ungefär ett dussin
är gammal och cirka 5 å 6 år yngre än i Frankrike, dess ursprungliga
hemland. Den introducerades av den a. k. Halmstadgruppen, vars medlemmar
jag räknade upp i föregående artikel. Dessa hade emellertid var och en
för sig långt tidigare gjort bekantskap med de nyaste strömningarna i
europeisk konst och med iver anslutit sig till de mest radikala. Första
kontakten förmedlades av skånekubislen Gösta Adrian-Nilsson vars tavla
"Parad" reproducerades i föregående häfte. Han blev bekant med de
målande ungdomarna i Halmstad och stimulerade dem med sin energi och
entusiasm, så att de snart voro minst lika goda kubister som han. Deras
utveckling har sedan, via diverse europeiska, konstcentra, huvudsakligen Paris,
gått egna vägar.
Gruppens flitigaste och utan tvivel talangfullaste medlemmar äro
bröderna Eric och Axel Olson. Av den senare visas här den egendomligt
suggestiva kompositionen "Monument". Den som närmare vill studera
surrealismen i bild kan tyvärr endast göra det vid de enstaka tillfällen då gruppens
medlemmar enskilt eller tillsammans göra någon utställning, vilket för
Stockholms del inträffar alltför sällan. Nationalmuseum har saknat medel
och kanske också intresse för anskaffandet av surrealistisk konst, sä att där
lär man inte fä någon handledning
I sviten av smårum kring surrealisterna (jag talar alltjämt om den
utställning i Nationalmuseum, som i våras ville ge ett tvärsnitt genom modem
svensk konst) hade man placerat representanter för alla möjliga andra
riktningar. Här stötte man pä Vera Nilsson, som blir mer och mer kaotisk
i sina formskapelser ju mer tiden går. Hon har i olikhet med sina manliga
och kvinnliga kolleger inom det ytterliggäende expressionistlägret icke hållit
fast vid någon specifikt Nilssonsk bildgestaltning, utan har ändrat sig
tämligen nyckfullt, menande sig fullfölja en logisk utveckling, paradoxalt nog.
Man har mycket svårt att få något grepp om hennes linje, eller att i detta
kaos finna en bestämd konstnärlig mening. Hon ser inte ut att ha Ställt
några problem för sig, åtminstone har hon inte lyckats artikulera dem
tillräckligt för att bli uppfattbara av en åskådare. Och ändå är hennes måleri
i eminent grad vad man skulle kalla problemmåleri. Den odisputabla talang
hon besitter tycks alltjämt inte känna sina möjligheter. Den trevar efter olika
utlopp, men får numera knappast en så fullödig form som den fick i hennes
Ölandsbilder för bortemot tio år sedan. Man får emellertid hoppas att hon
440 på nytt skall kunna bemästra sin förmåga. En ansats härtill tyckte man sig
Tiden 7 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
