Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1940 - Carlsund, Otto G.: Tvärsnitt genom nutida svensk konst III. Måleriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Måleriet
skönja i den bild som kallades "Göteborgs hamn". Dess virrvarr av former
och klangen av svart, vitt och mönjerött har en laddad intensitet. Det är
genial dårskap, hårt spända nerver, en mentalitet pä bristningsgränsen.
Bredvid Vera Nilsson hade man hängt tavlor av Magnus Creutz. Det
verkar som om han skulle ha rönt påverkan av hennes formgivning, i varje
fall har han tagit upp ungefär samma bredborstade maner. Att han har
talang är tämligen säkert, men nog verkar det egendomligt att en relativt
nykläckt akademielev skall måla på det sättet. Vera Nilssons måleri är
grundat i en världsåskådning som kom upp och fick stor spridning under
och strax efter förra kriget alltså åren 1917—1920. Hennes konst har
sålunda givna ideologiska, sociala och sentimentala betingelser som Creutz’
måleri måste helt sakna. Därmed blir hennes formgivning förklarad och
förståelig, medan den ereutzka blir en attityd, ett manér, och — varför inte —
en bekväm flykt undan vissa formella svårigheter. Det kan nämligen inte
förnekas att expressionismens stora popularitet bland konstnärer mindre är
en konstteoretisk position än en praktisk anpassning till två givna fakta, det
att man måste måla fort om det skall löna sig, och det att man inte skall
måla gnetigt om man vill vinna kritiken.
Denna för livets uppehälle nödvändiga opportunism omfattas mer eller
mindre medvetet av en hel skara unga målare, märkligt nog mest ur
akade-mikretsarna. Man kan på goda grunder anta att tonen anges av lärarna.
Även om stilen inte blir fullt så våldsamt anti-akademisk som hos Vera
Nilssson, utan visar upp lugna, ibland nästan ledsamt monotona
färg-formkombinationer, så blir det yttre kännemärket på hela denna art, rädslan
för detajen, det sorgfälliga undvikandet av allt som kan stöta på ett studium
av föremålsvärlden, och det summariska penselarbetet.
Till dessa samma smårum kring Halmstadgruppen och Vera Nilsson hade
man förpassat största delen av de ungdomar som fått äran representera sin
generation pä denna besynnerliga utställning. Där fanns Lars Florén, Helge
Frender, Knut Hanqvist, Börje Hedlund, Tage Hedqvist, Fritz Holmer,
Willie Johansson, Harald Lindberg, och de kanske något äldre kollegerna
Ture Bosin, Bo Beskow och Frans Michael Kempe. Möjligen bör den i min
första artikel nämnda Ivan Griinewald också räknas till denna grupp. I varje
fall hängde hans tavlor där.
Av alla de uppräknade är ingen enda så pass framstående att man vågar
profetera något om en lysande framtid. Det ligger något på sätt och vis
färdigt och övermoget, maniererat och utvecklingsodugligt i allt vad de
göra. Till inspirationen äro samtliga fullkomligt opassionerade. Det är
betydelselösa situationsbilder med okarakteriserade figurer i, som i Beskows
fall, eller likgiltiga landskap, stilleben och akter som fallet är för alla de 441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
