Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1940 - Gårdlund, Torsten: Fransk demokrati anklagad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fransk demokrati anklagad
i dödlig envig. Världshistoriens största slag rasar inför våra ögon", skriver
en svensk officer. Den 11 juni ha tyskarna trots de franska arméernas
våldsamma motstånd brutit igenom och stå några mil från Paris; den franska
regeringen lämnar huvudstaden söderut, och konseljpresidenten Reynaud beger sig
till fronten. Under de följande dagarna intas Paris, Seine-Marnelinjen
betvingas, offensiven går vidare mot söder, mot Loire. Trots det förtvivlade läget
fortsätta den franska armén och det franska folket kampen mot den oerhörda
övermakten. De retirerande franska styrkorna trängas med miljoner civila,
som i skräck lämnat sina hem och flytt undan de tyska angriparna. Den 12
juni — då läget för fransmännen synes hopplöst — förklarar Italien krig.
Den 17 kapitulerar Frankrike sedan regeringen Reynaud avgått och lämnat
plats för Pétain. Innan vapenstilleståndet ingås rycka tyskarna under strid
vidare mot söder.
Det är efter dessa händelser som de höga militärerna med stöd av mot
den gamla regimen och även mot England fientliga politiker börja söka
efter syndabockar. Att deras angrepp främst riktas mot "krigshetsarna"
faller sig naturligt; de krigsoperationer som slutade med nederlag ha
den nya regimens militärer själva lett. Nederlagets viktigaste orsak har
helt naturligt varit angriparens oerhörda numerära överlägsenhet. Men
Frankrike hade måhända kunnat försvaras, om det haft en modern armé,
den "blixtsnabba chock-armén med fruktansvärd eldkraft", som Reynad pä
de Gaulles inrådan begärde i mars 1935. Vem var då konseljpresident?
Flan-din, som nu rör sig i de nya makthavarnas korridorer. Vem krigsminister?
General Maurin, skyddsling till den förre krigsministern, marskalk Pétain.
Vem generalinspektör för armén? Weygand. Vem utrikesminister? Laval.
Pétain, Weygand och Gamelin ha sedan 1918 i tur och ordning stått i spetsen
för generalstaben och suttit i det högsta försvarsrådet: de ha i kraft av sin
prestige från segerns år avgjort rustningsmiljardernas användning. Marskalk
Pétain, uppgiveisens man under den tyska våroffensiven 1918, beskyller nu sitt
efter tapper strid besegrade folk för moralisk slapphet. General Weygand,
som misslyckades med försvaret av Sommelinjen 1940, begär nu att
Frankrike skall återvinna sin ära genom att befria sig från de demokratiska ledarna,
vilka göras ansvariga för sammanbrottet.
I en rad länder —■ kejsardömen, diktaturer, konstitutionella monarkier
och demokratier — som lidit nederlag i krig och under nederlagets inre
upplösning sett den politiska makten usurperas av nya härskare, har den gamla
regimen gjorts ansvarig för sammanbrottet. Frankrike är det sista landet i denna
rad. Innebörden av den nya regimens anklagelser mot republikens män och
av dess inre reformer har stått klar för envar i vårt land som velat förstå
detta ärelösa spel. Torsten Gårdlund 453
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
