Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1940 - Litteratur - Lundkvist: Amerikas nya författare. Lundgren: Thomas Mann. Söderhjelm: Sillanpää. Linder: Bo Bergman (Th. Jonsson) - Stechert: I tsarismens fotspår. Stechert: Tyskland och Sovjetunionen (Jödal)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
510
ning Söderhjelras skrift om Sillanpää, som
är human och trevlig och lättläst och på ett
övertygande vis sätter konstnären i
samband med verket.
Sten Linders bok om Bo Bergman
slutligen är varken trevlig eller lättläst. Den
innehåller, om man ska vara noga, 43 sidor
text av författaren och 19 sidor citat eller
jämnt tretti procent, vilket kanske är svenskt
akademiskt rekord. I den torde, som
författaren på sidan 60 säger, "de viktigaste
litteraturhistoriska postema vara bokförda",
men avsikten med en verdandiskrift måtte
väl ändå vara en annan än den?
Thorsten Jonsson
KUBT 8TECIIEBT: 1 tsarismens
fotspär.
Tidens förlag, Stockholm 1940. Pris
1:25.
Tyskland och Sovjetunionen.
Internationell politik nr 16.
KB^s förlag. Stockholm 1940. Pris
2 kr.
Sovjetunionens utrikespolitik har varit
föremål för många uttolkningar — mer eller
mindre insiktsfulla och mer eller mindre
illvilliga — under det år som nu gått
sedan den tysk-ryska pakten slöts. Till de
intressantare studierna i frågan hör Kurt
Stecherts två skrifter Tyskland och
Sovjetunionen samt I tsarismens fotspår. Den
förra undersöker förhållandet mellan de
båda kontinentalstormakterna sedan det
tyska kejsarrikets grundande och fram till
dagens situation. Den senare sysslar
visserligen mycket med marxismens och
leninismens utrikespolitiska doktriner och vill visa
att imperialismen är en naturlig etapp —
den sista — i bolsjevismens utveckling. Men
även i denna skrift blir det centrala ämnet
förhållandet mellan Tyskland och Sovjet,
eller rättare sagt triangeldramat Tyskland—
England—Sovjet. Författaren har gjort sig
mycken forskarmöda för att dra fram
belysande citat, det är både hans styrka och
hans svaghet, ty ibland går onekligen
citerandet till överdrift, så att själva ämnet
skyms bort av polemiken omkring det.
Sedan länge har det funnits två
riktningar i Tysklands politik gentemot Ryss-
land. Den traditionella tysk-ryska
vänskapen grumlades trots Bismarcks bemödanden
alltmera, när Tyskland i slutet av förra
århundradet började driva världspolitik. 1891
grundades Alltyska förbundet, som
energiskt förespråkade en expansionspolitik
österut. Detta förbund hade mycket stort
politiskt inflytande ehuru dess
medlemsanslutning aldrig var imponerande.
Förbundets politik bestämdes bl. a. av att man i
bristen på jord och den allt kraftigare
industrialiseringen såg ett hot mot den
bestående sociala ordnigen. Man ville alltså
"tillfredsställa det tyska folkets livsbehov,
som till följd av den stigande
befolkningssiffran för varje år blev allt mer trängande",
genom att utvidga gränserna och lägga nya
jordbruksområden under tysk odling.
Denna utvidgning kunde endast ske österut och
måste leda till konflikt med Ryssland.
Viktigt var också att skilja de ryska
östersjöprovinserna och helst även Finland från det
stora riket för att därigenom krossa
grannens hotande maktställning i Östersjön.
Gentemot förespråkarna för denna politik,
som bedrev en mycket högljudd propaganda
under världskriget 1914—1918, stod en
annan riktning, som strävade efter
samförstånd med Ryssland. Till denna riktning
hörde den kände industrimannen Rathenau,
som under världskriget organiserade den
tyska råvaruförsörjningen. Redan 1917
framhöll denne som "en yttersta
fredspolitik" att Tyskland borde penetrera och
tämja Ryssland och därigenom erhålla både
ekonomiska fördelar och en miUtärt och
politiskt tryggad flank. Denna riktning var
medveten om att Tysklands utveckling som
industristat inte kunde avbrytas.
I stort sett kan man säga att, sedan
bol-sjevikrevolutionen i Ryssland ryckte loss
detta land ur ententen, det blev den så att
säga ryskvänliga riktningens linje som
övervägde i Tyskland. Rapallofördraget präglas
av dess uppfattning liksom av den
gemensamma tysk-ryska oppositionen mot
Versailles. Stechert visar pä ett intressant sätt
hur en liknande inställning på nytt gör sig
gällande i Tredje riket efter ett mellanspel
av stark spänning beroende pä den häftiga
nationalsocialistiska propagandan mot
bol-sjevismen, för expansion österut och för
allians med England. Enklast kan man
Tiden 8 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
